Alltid då och då – under pandemitiden oftare än förr – tänker jag på flygolyckan på Moskvas flygplats i maj 2019. Ett plan på väg till Murmansk tvingades vända om och nödlanda, det brann explosionsartat men passagerarna längst fram var så måna om att få sitt handbagage med sig att 41 av dem som satt längre bak inte hann ut.
Att jag tänker oftare på detta beror dels på pandemin och dels på den bok jag släppte i mars. Den har undertiteln “Essäer om samtiden” men samtiden hade hunnit förändras radikalt nästan innan den kom ut. Vad jag kan trösta mig med är att det trots allt finns något som snarast blivit mer aktuellt med tiden, nämligen mitt resonemang kring vad ett samhälle är. Samhället, understryker jag, är inte en serviceinstitution, vi är inte kunder hos samhället: “Samhället är vi människor, alla tillsammans, medborgarna, i det som finns runt omkring och är föränderligt. Det är vi som skapar samhället. Den stora frågan är vilket ansvar vi har för varandra.”
Finland hörde till de länder som i mitten av mars tog till hårda tag mot det nya viruset. När sjuttiplussare “förpliktigades” att isolera sig var det – förutsägbart nog – en del fyrtiotalister som trotsigt och i egna ögon möjligen också heroiskt, sa att de minsann inte kände sig gamla och sköra, att de inte var rädda för att bli smittade, att de tänkte leva som förr, röra sig på stan, träffa vänner, barn och barnbarn. Först så småningom gick det upp för alla – eller för de flesta – att frågan inte är om man själv är rädd för smitta, utan hur man kan undvika att smitta andra.
Det är också vad det handlar om när finländska hälsovårdsmyndigheter nu – efter många om och men och senare än i flera andra länder – har utfärdat en rekommendation om att bära munskydd i utrymmen där det är svårt att hålla avstånd. Munskydd skyddar inte i första hand en själv utan de människor man kommer i kontakt med men om alla bär munskydd är alla skyddade.
I nån mån, alltså: effekten anses vara en trettioprocentig minskning av smitta.
Men ansvarstänket kan överdrivas. Finlandssvenska Hufvudstadsbladet skrev om en kvinna, Linda Laaksonen, som blev smittad på en resa och upplevde att hon förväntades skämmas när hon blev sjuk. "Det var ditt eget fel att du reste", sa folk. Eller – värre: "Varför tog du med dig smittan hem?”
Det får mig att tänka på en historia från en amerikansk nätsida:
“Bob var smittad men visste inte om det. Han åt hämtmat från ett serveringsfat som han delade med två familjemedlemmar. Måltiden varade tre timmar. Nästa dag var Bob på en begravning där han kramade om ytterligare familjemedlemmar och andra för att uttrycka sitt deltagande. Inom fyra dagar hade båda de personer han ätit med insjuknat. En tredje familjemedlem som kramade Bob på begravningen insjuknade. Men ännu hade Bob inte gjort sitt. Han deltog i ett födelsedagskalas med nio andra. De kramades och åt tillsammans i tre timmar. Sju av de här personerna insjuknade. Också Bob fick symptom, lades i respirator och dog.
Men arvet från Bob levde vidare. Tre av de personer som han smittade på födelsedagskalaset gick i kyrkan där de sjöng och bar upp kollekt. Flera kyrkbesökare blev sjuka. Allt som allt hade Bob ansvaret för att ha smittat sexton människor mellan fem och åttiosex år. Tre av de sexton dog.”
Men: Var ansvaret verkligen Bobs? Smittan, ja, men ansvaret? Också han hade ju blivit smittad av nån, också han var ett offer.