"Långbord med läsande människor. Ord, ord, ord. Längst bak i salen satt en ung pojke i läderjacka och vägde på stolen medan han oengagerat bläddrade i en bilderbok."

Scenen är bekant. Det är en lugn förmiddag på biblioteket, mest äldre och studenter är på plats. Det är tyst och skönt. "En bra plats."

Det är John Ajvide Lindqvist som beskriver biblioteket i sin roman "Låt den rätte komma in". Men den som fortsätter läsa vet att romanfiguren Håkan kommer till biblioteket för att han hört att man där kan köpa sex av unga pojkar. Han spanar genast in den kille i läderjacka han beskriver ovan. Och så ställs allt på ända. 

Det är ett effektivt användande av scen av Ajvide Lindqvist. Biblioteket är en trygg plats. En hamn – kanske särskilt för utsatta barn och unga som kan vända sig dit för att komma undan problem i hemmet, eller hitta en plats där de ostörda av skolkamrater och eventuella plågoandar kan fördjupa sig i ämnen de älskar. Rymden. Hästar. Musik. När Ajvide gör en genuint trygg plats till en plats för övergrepp förstärks känslan av hur otäckt det är. 

Jag tänker på det när den rapport från fackförbundet Dik, som nyligen släppts, blir en stor nyhet som engagerar långt fler än biblioteksanställda. Rapporten säger att oro och incidenter blir vanligare på biblioteken. I rapporten svarar 93 procent av medlemmarna i fackförbundet att de upplevt bråk eller respektlöst beteende från besökare på biblioteken, vilket är en ökning från 86 procent sedan 2017. Svarsfrekvensen var dock bara 34 procent.

– Situationen på biblioteken går i vågor och speglar samhället. Är det oroligt i lokalsamhället spiller det ofta in på våra kulturcentrum och bibliotek, kommenterade Mohammed Mekrami, bibliotekschef i Uppsala, i en intervju.

En plats där alla ska vara välkomna är inte per automatik en trygg plats. Tvärtom. Allra särskilt om de öppna platserna dit alla får komma inte är tillräckligt många i samhället i stort. Otryggheten riskerar att skrämma bort dem som söker upp biblioteket för att de faktiskt behöver en trygg plats att vara på. Och som där finner litteraturen och kunskapen – som ju ändå måste få vara grunden i diskussionen. Att tillgängliggöra litteratur och att främja läsning, särskilt hos barn och unga, är trots allt folkbibliotekens grunduppdrag.

Självklart ska också ett bibliotek vara en säker och rimlig arbetsplats för den som arbetar där. Men hur skapas tryggheten utan att rucka på öppenheten, utan att stänga dörrar? Ibland är kanske den som stökar samma person som den som egentligen behöver böckerna, lugnet och kunskapen. Så snurrar cirkeln med argument svåra att pussla samman: Som "hårdare tag" och "öppenhet".  Diskussionen om ett tryggt bibliotek blir diskussionen om ett tryggt samhälle. Hur skapar vi en öppen plats där vi alla kan vara tillsammans – oavsett bakgrund och förutsättningar – och hur får vi den fri från oro? 

Många av oss har bilden inom oss av bibliotekets omslutande värme. Vi har minnen av bibliotekarien som kunde allas lånenummer utantill. Minnen av hyllan där Kulla-Gulla-böckerna stod, och där någon kanske, kanske, kanske lämnat tillbaka den del man ville läsa härnäst. Vi minns soffan i foajén där mamma eller pappa väntade under sagostunden. Lådan med bilderböcker där lillebror alltid hamnade.

Önskan om att framtidens läsare också ska få samma minnesbilder gör att diskussionen om stök på biblioteken känns i hjärtat.