Det är Nobelprisdags, efter ett års uppehåll. Många önskar nog att den kanadensiska författaren Margaret Atwood ”äntligen” ska få priset.
Men Margaret Atwood är inte bara en högt värderad författare. Hon har också blivit närvarande i samhällsdebatten, dels genom sina två romaner om den fiktiva diktaturstaten Gilead. Och dels genom den i somras avslutade tredje säsongen av tv-serien "The Handmaid’s tale" – baserad på Atwoods roman från 1985. Följare av tv-serien känner saknad och har svåra fantomsmärtor. Jag hör själv till de lidande.
Alldeles nyligen följdes roman- och tv-succén upp med en efterlängtad fortsättning. Utgivningen av "The Testaments (Gileads döttrar)" omgärdades av en uppmärksamhet liknande den som brukar ägnas boksläpp av Dan Brown och J. K. Rowling. Margaret Atwoods båda berättelser, samt tv-serien, kommer förmodligen att dröja kvar länge i den läsande allmänhetens minne.
Frågan för stunden är vad som kan hindra Svenska Akademien från att tilldela Margaret Atwood det ena av årets två Nobelpris. Svaret är inte ett utan flera.
Akademien behöver mycket goodwill just nu, men vill heller inte framstå som beräknande populister. Och här kan Atwoods popularitet och möjligheten att läsa hennes verk med politiska glasögon bli en belastning.
Ett Nobelpris skulle kunna uppfattas som att Akademien viker sig för den, sedan 2017, så högljudda kritik den utsatts för. Man kan till exempel notera att det politiska signalplagget knytblusen har ersatts av ”tjänarinnornas” blodröda mantel och benvita bahytt. Dessutom är "Gileads döttrar", enligt Margaret Atwood själv, skriven på uppmaning av hennes läsare.
Prisas Atwood kan det också, om man tänjer begreppet, se ut som en eftergift åt den kritik som menar att den breda nordamerikanska berättarkonsten har negligerats alltför länge.
Det har utöver detta blivit en halvt uttalad sanning att de båda romanerna om staten Gilead skildrar ett nära förestående USA, där kristna fundamentalister, genom en statskupp, etablerat en diktatur. Och givetvis är det Donald Trump som målas fram som den perfekte diktatorn i ett verkligt Gilead.
Sant är att Atwood placerat romanhandlingen i USA. Och en diktatur är aldrig längre bort än nästa president- eller riksdagsval. Men varför gå över ån efter vatten? Själva strukturen i den kvinnofientliga staten Gilead motsvarar vad man kan se hos flera stater i Mellanöstern. Det finns nationer som redan nu avrättar sina kritiker, förtrycker kvinnor och låter sedlighetspoliser fara fram som de vill bland medborgarna.
En ytterligare aspekt av Atwoods Gilead, som visserligen diskuterats, men alls inte i samma grad som det patriarkala förtrycket, är att romanen också förutspår en miljökatastrof. Gilead är då en stat som brukar totalitarismen som metod att komma till rätta med katastrofens följder.
Tänkvärt i sammanhanget är att idéer om diktatur i miljöns namn på fullt allvar har förts fram i debatten. Men mer tänkvärt är att Margaret Atwood visar att varje diktatur, förr eller senare, ruttnar inifrån och faller sönder.
Margaret Atwoods romaner om diktaturen Gilead kliver rakt in i vår tids ödesfrågor. Om man ser bortom den dagsaktuella USA-kritiken, och författarens stora popularitet, kanske verkets kvaliteter i sig ändå räcker för ett nobelbris nu på torsdag.