Vi träffas förstås i Gamla Uppsala. Med utsikt över högarna berättar Kristina Ekero Eriksson entusiastiskt om den epok (cirka 550–800) som lade grunden till den betydligt mer kända vikingatiden (cirka 800–1100).
– Jag ser vendeltiden som vikingatidens barndom då den kommande samhällsstrukturen började komma på plats. Den var upptakten till det mesta som vikingatiden förknippas med, säger Kristina Ekero Eriksson.
Hon har intervjuat ett 40-tal skandinaviska forskare och beskriver sin rikt illustrerade bok som en populärvetenskaplig sammanställning av forskningsläget just nu.
– Jag skulle inte uttrycka det som att vendeltiden omvärderas i boken. Snarare handlar det om att jag synliggör en epok som verkligen inte stått i fokus för populärvetenskapen tidigare. För mig hänger vendeltid och vikingatid ihop, utvecklingen sker stegvis och att det inte har berättats tidigare är obegripligt.
Hon stödjer sig på modern forskning och menar att mycket av den vikingatida världen, som vi tidigare trott tillhörde vikingatiden, formades redan under vendeltiden.
– Då tänker jag till exempel på att Birka grundades redan i mitten på 700-talet och att fler "vikingatida" handelscentrum faktiskt bildades tidigt. Handelsresorna i österled ned mot Kaspiska havet förknippas också ofta med vikingarna, men de färderna påbörjades faktiskt under vendeltid, säger Kristina Ekero Eriksson.
Kristina Ekero Eriksson menar att vendeltiden var en förutsättning för vikingatiden. Redan då krattades manegen för vad som skulle komma.
Att konstruera segelskepp är inte heller något som vikingarna kom på. På ön Ösel i Rigabukten har en 17 x 3 meter stor segelbåt daterad till mitten av 700-talet påträffats.
Men skedde det inte en tydlig omsvängning när vikingatiden inträdde i och med att handel kompletterades med eller till och med övergick i plundring?
– Jag tror att plundring alltid förekommit. Det har ständigt varit en sysselsättning för att dra in rikedomar och komma över varor. Men under vikingatiden fullbordades den våldsamma utvecklingen.
Den brutala attacken mot klostret på ön Lindisfarne utanför den engelska Nordsjökusten år 793 brukar markera inledningen på vikingatiden. Då dödades eller tillfångatogs munkarna och klostret plundrades på sina klenoder.
De rasande och fullständigt hänsynslösa angriparna var nordbor som tidigare besökt de brittiska öarna och kustavsnitt på kontinenten i helt andra syften – som fredliga handelsmän. Fasan och förvåningen blev förstås enorm.
Hade det inte räckt med hot för att komma över rikedomarna?
– Jag har själv ställt mig den frågan. Men nordborna eller vikingarna var som rovfåglar. De angrep försvarslösa byar och kloster och satte skräck i befolkningen.
Maktcentret i Sveariket låg i Gamla Uppsala. Om det vittnar de gigantiska gravhögarna och arkeologiska fynd. Att platsen var något alldeles extra i norra Europa är uppenbart, anser Kristina Ekero Eriksson och lanserar i boken en hypotes om att den engelske kungen Raedwald kanske till och med besökte "Gamlis".
– Om man jämför fynd från hans grav i Sutton Hoo i Suffolk med gravar i Valsgärde och Vendel ser man flera liknande föremål. Och visst kan Raedwald ha tyckt att Gamla Uppsala vore en cool plats att komma till. Diplomatiska kontakter förekom plus att döttrar till mäktiga män var viktiga politiska spelbrickor. Han kanske rent av var på jakt efter en prinsessa, spekulerar Kristina Ekero Eriksson.