I en debattartikel i UNT (6/9) skriver Patrik Hedlund (S) : ”för SD är kulturen inte som andra politikområden”. Det skriver en företrädare för en rörelse som i snart 90 år dominerat svenskt samhällsliv. Allt från skolan, där man med Stellan Arvidsson i spetsen införde enhetsskola med Östtyskland som inspirationskälla på 1960-talet, till public service och kultursfären där de socialistiska tentaklerna sträckte sig långt in (något som bland andra professor emeritus Birgitta Almgren skrivit en hel del om). Det var för att parafrasera Hedlunds egna ord, ett sätt att utifrån sin egen socialistiska ideologi, omforma samhället.
Sverigedemokraterna är inte ute efter att detaljstyra vilken kultur som ska bedrivas, men vi vill få ett slut på slöseriet av skattemedel. Mängder av konst har köpts in och magasinerats, vi har en huvudlös satsning på en soffa på Forumtorget för 12 miljoner kronor, uppmålning och ”ljudpimpning” av övergångsställen för 800 000 kronor. Listan kan göras lång.
Det är sant att vi inte är villiga att fortsatt finansiera fritidsgårdar som många gånger blivit värvningskontor för ljusskygga verksamheter. Vi accepterar inte heller spridandet av våldsbejakande socialistiska budskap, där man till exempel på Ungdomens hus flaggar med den vänsterextrema organisationen Antifascistisk aktion (AFA).
Vad gäller kulturens finansiering så finns det gott om möjligheter utöver rent politiska anslag. Vare sig Tizian, Rembrandt eller Michelangelo uppbar statligt kulturstöd utan agerade på en öppen marknad. Shakespeare å sin sida fick kunglig pension men det tycks mest ha lett till att han blev betydligt mindre produktiv under senare delen av sitt liv.
Domedagsprofetiorna från socialdemokratiskt håll duggar tätt nu, men det handlar nog mest om att man är genuint oroliga för att förlora makten.