Sedan en tid tillbaka finns i Sverige en konservativ rörelse som kallar sig Arkitekturupproret. Tittar man på upprorets kritik av ny arkitektur, förstår man att de inte gillar det som är yngre än 1920-tal. Man sätter likhetstecken mellan nytt och fult. Det stående argumentet är att nya byggnader bara är fyrkantiga lådor – ett argument som etablerades redan under Stockholmsutställningen 1930 och den funktionalism som presenterades där.
Nu är Arkitekturupproret etablerat även i Uppsala, där det dömer ut stadens nya, ambitiösa byggande av bostäder även nära centrum; ett sätt att ge fler möjlighet att bo inne i staden. Man förfasar sig över den goda föresatsen att skapa stadskänsla genom att tillåta ganska höga hus på båda sidor om en gata – en åtgärd som något lindrar den blåsiga ödslighet som alltid har kännetecknat denna hukande stad på Uppsalaslätten.
Arkitekturupproret ser helst att nybyggnationen i Sverige formas som kvarteren på Östermalm i Stockholm. Bevis hittar man i Upprorets senaste favorithus, Vasahuset i Uppsala, byggt 1906. Där ser man vilken tid och stil de upproriska drömmer om. Frågan är om man inte också vill ha tillbaka den tidens samhälle. Det är väl bara ett extra plus att bostäderna i Vasahuset hör till stans dyraste. Här göre sig icke kreti eller pleti besvär. Vanligt folk ska helt enkelt inte bo centralt.
Med andra ord – arkitektur är aldrig enbart en fråga om vackert och fult. Allt samhället bygger har också en socialpolitisk innebörd. Människor måste alltid bo, och samtidigt ha råd att göra det. Att Arkitekturupproret så ensidigt dömer ut hela Råbyvägen i Uppsala (UNT 14/8), är ett sätt att sänka områdets status rakt framför näsan på dem som precis har flyttat in i de nya husen.
För ett par år sedan gav Arkitekturupproret sitt Kasper Kalkon-pris till Uppsala universitets nya administrationsbyggnad, Segerstedthuset. Man gjorde det innan byggnaden var färdigställd. Huset är ett kaxigt utropstecken i stadsbilden, en dynamisk byggnad på väg mot framtiden.
En vacker byggnad, dock inte i Uppsala, som också fått Kalkonpriset är Skissernas museum i Lund. Efter det priset begriper alla att kritik från Arkitekturupproret är ett tillförlitligt bevis på att ett nytt hus är en arkitektonisk fullträff.
Arkitekturupproret är, litegrann som Stockholms skönhetsråd, en klubb för gnällspikar utan andra visioner än att hindra det nya. Och sättet på vilket de upproriska prisar och dömer ut både enskilda hus och stadsmiljöer, gör det svårt att ta dem på allvar. Det vore önskvärt om Arkitekturupprorets frikostiga fördömanden kunde vila på mer än bara ett ytligt tyckande kring stads- och byggnadsarkitektur.