En dag i slutet av april är jag ute och promenerar. Det är en frostig dag men solen ligger på så människor knäpper upp sina jackor. En pojke slickar huttrande på en mjukglass. Jag går egentligen omkring med en bok i fickan och letar efter någonstans att läsa, men just nu är jag upptagen av alla byggen. Det är bostadskris, men går man runt i centrum av den här staden är det svårt att tro det – i vartenda hörn står en lyftkran eller ett stålskelett med män i blåkläder runt sig. Där står en Brokk och hackar sig igenom en tegelvägg. I det starka solskenet ser jag hur byggdammet virvlar runt.
Kanske är det här stället där J:son, Tompa och Lillen kommer arbeta om några veckor tänker jag. Kanske är det här som en stålbalk kommer falla ner och krossa en människa.
Nej, jag är inte synsk. Och det är inte en verklig scen som jag föreställer mig. J:son och hans arbetskamrater är karaktärerna i boken som jag har i fickan: Micke Evhammars ”Sju dagar i maj” (Ordfront). Den handlar om ett bygglag och utspelar sig i maj 2016. En berättelse om skickliga yrkesmän och orimliga arbetsvillkor. Här finns byggnadssmeden J:son som blivit utförsäkrad och arbetar på långverkande morfin. Här finns Lillen som är anställd av ett bemanningsföretag och går omkring och är rädd för att avskedas. När jag läser boken tänker jag att alla som tror att den nyligen avslutade byggnadsstrejeken var en ”lyxstrejk” inte har en aning. Byggnadsarbete är stenhårt och farligt; det är smärtande ryggsenor, utslitna knäleder och värk i händerna.
Det kommer många sådana här berättelser nu, som binds samman av tematiken kring klass och arbete: Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”, Johan Jönsons ”Efter arbetsschema”, Kristian Lundbergs ”Yarden”, Elise Karlssons ”Linjen” och Eric Peterssons ”fabriksliv”, för att ta ett axplock. Men trots att arbetsskildringarna varit den starkaste litterära trenden i Sverige sedan åtminstone 2009 så pratar vi inte om det. Böckerna får visserligen entusiastiska recensioner, men det blir aldrig någon riktig diskussion. Jag går vidare i solen – funderar på om Evhammar skulle kunnat skriva sin kollektivroman utan att ha läst Josef Kjellgrens klassiska ”Människor kring en bro” från 1935, som också skildrar ett bygglag.
Ända sedan den ekonomiska krisen på 1990-talet har det funnits ett sug efter klasskildringar i Sverige. Men det var inte förrän 2008-2009 som det verkliga genombrottet kom. Då publicerades Johan Jönsons ”Efter arbetsschema” och Kristian Lundbergs ”Yarden”. Två självbiografiska böcker i vilka berättarjagen tvingades ta jobb inom vården respektive i hamnen på grund av ekonomiska bekymmer. Starka berättelser om hur bemanningsföretag och ett uppskruvat tempo sliter ut människor. Jönsons och Lundbergs genombrott kom visserligen inte från ingenstans – det hade länge funnits en socialrealistisk trend inom den svenska litteraturen med författare som Susana Alakoski, Torbjörn Flygt och Elsie Johansson – men Jönson och Lundberg innebar något nytt. För medan de tidigare författarna skrivit bakåtblickande romaner om folkhemmet så skildrade Jönson och Lundberg sin tillvaro här och nu. De talade om klass och exploatering och inte så sällan refererade de till klassiska arbetarförfattare som Ivar- Lo Johansson och Moa Martinsson. Efter dem kom en våg av arbetslivsskildrare: Jenny Wrangborg, Emil Boss, Marie Hållander, Sara Beischer, Linn Bursell etc.
Runt 2009 fick arbetarlitteraturen mycket uppmärksamhet i medierna. Det arrangerades diskussioner, seminarier på bokmässan och radioprogram. Det talades om en ny guldålder och att arbetarlitteraturen inte varit så stark sedan 1930-talet.
Men så övergick 2009 i 2010 och i medierna avtog diskussionen. Visserligen fortsatte arbetarskildringarna att komma i oförändrad takt men det skrevs inte längre några tematiska artiklar. Ungefär samtidigt avtog diskussionen om unga människors villkor på arbetsmarknaden, som pågått parallellt med litteraturdiskussionen.
I dag har sammanhanget runt arbetarförfattarna i princip försvunnit. Arbetarskildrarna fortsätter att publicera sig, men i medierna framstår de som stjärnor utan stjärnbilder. När Thom Lundberg publicerade sin fantastiska ”För vad sorg och smärta” tidigare i år var det nästan ingen som kallade den arbetarlitteratur. Ändå var boken en skildring av hur resandefolket stängts ute ur den ”skötsamma arbetarklassen” i Sverige och var pepprad av citat från Ivar-Lo och Fogelström.
Nyligen undrade Göran Greider i en intervju (Klass nr 4/2015) varför det inte blev någon arbetarlitterär boom efter ”Yarden”. När en i övrigt så kunnig skribent på området undrar det förstår man att något är allvarligt fel.
Jag skulle kunna fortsätta länge till: hur många känner till att den samtida arbetarlitteraturen numera har en egen tidskrift som heter "Klass"? Hur många känner till att föreningen Arbetarskrivare nästan fördubblat sitt medlemsantal de senaste åren?
Arbetarlitteraturen i Sverige är fortfarande en av de intressantaste trenderna i samtiden. Men av det märker man ingenting i medierna.
Vad beror detta på? Det är svårt att ge en entydig förklaring. Kanske handlar det om att litteraturdebatten i Sverige har krympt de senaste åren. Tidningarna har sällan råd att betala för stora tematiska artiklar. Kanske beror det på att recensenter överlag är dåliga på klass. Eller att de inte gräver tillräckligt djupt: mycket av arbetarlitteraturen publiceras på små förlag idag, som ”fabriksliv” som gavs ut på det lilla förlaget Eskaton (den blev knappt recenserad).
Detta är ett sorgligt faktum. Arbetarlitteraturen är en unik svensk tradition och ett av våra stora bidrag till världslitteraturen. Den har kommit i vågar: under 1910-, 30- och 70-talet. Och idag. Men tidigare har den alltid haft en kritikerkår som har satt den i sitt sammanhang.
Så tänker jag när jag går runt i vårsolen denna aprildag. Jag slår mig ner på en parkbänk med ”Sju dagar i maj” och läser de sista sidorna. Det är en verkligt lysande kollektivroman fylld av sinnliga arbetsskildringar. Jag tittar upp och lägger märke till de unga männen som sitter och röker på en stålbjälke några meter bort. Tänker på hur några av dem kommer drabbas av reumatism och ischias om några år; hur de kommer slitas ut i förtid. Hade jag sett dem utan Evhammars bok? Hade jag förstått hur tungt deras arbete är? Bakom killarna reser sig byggkranarna över staden. Solen glittrar i stålbalkarna. När den går i moln känner jag hur kallt det är.