Centerpartiets hårresande förslag på att ta bort den första delen av Erik Krikortz projekt är inget annat än en populistisk pungspark på hela begreppet konst. Stefan Hanna har visserligen inte gjort sig känd som någon särskilt reflekterande politiker, men här träder han över ännu en gräns av antiintellektualism som borde förolämpa hans väljare eftersom den bygger på en, naturligtvis felaktig, bild av att de som röstar på centern inte har kapacitet att förstå att ett objekt som placeras ut under begreppet konst inte är detsamma som en ärobild utan en problematisering. Ett dumt försök att ta en billig poäng.
Är det verkligen Centerpartiets ståndpunkt att vi ska städa bort stötande konst vore det ett rimligare förslag att börja med de historiska verk som inte är ute efter att problematisera utan verkligen bygger på moraliskt förkastliga ståndpunkter. Kanske kan centerpartiet gå i täten för en aktion som hackar bort antisemitiska pelare i domkyrkan eller smälter ner några uppenbart misogyna kvinnobilder i vår offentlighet (brasklapp – nej, gör inte det!).
Kulturkontoret har faktiskt skött sin del av kommunikationen om debatten riktigt bra och stått upp för sin beställning. Självklart måste tjänstemän liksom politiker hålla ”en armlängds avstånd” till den konstnärliga processen. Mycket få platsspecifika verk, i synnerhet de konceptuellt sökande, är helt utarbetade och visualiserade när en överenskommelse om en konstnärlig gestaltning fattas. Däremot innebär processen förstås i viss mån en dialog med beställaren. En beställning är ju inget frikort som innebär att en yta kan fyllas med vad som helst.
Jag läste för övrigt själv igenom prospektet när beslutet om att köpa in verket fattades 2012, och beskrivningen av verket var verkligen slätstruken, vag och intetsägande. Så här långt överträffar projektet mina förväntningar.
Det är på intet sätt ovanligt eller unikt att citera, annektera, sampla eller helt enkelt stjäla element ur äldre konst. Tvärtom – konsthistorien är ett flöde där varje bild döljer tusen andra. Att konstverk och bilder faktiskt är upphovsrättsskyddade är på sätt och vis en helt annan diskussion, och har inte nödvändigtvis så mycket att göra med om ett verk är bra eller inte.
Debatten kring Krikortz verk har egentligen inte så mycket att göra med yttrandefrihet heller. En beställning på en konstnärlig gestaltning i det offentliga rummet är inte samma sak som ett podium på Speakers corner.
Vi ska respektera den konstnärliga friheten, men inte likställa det med att vi måste acceptera att konstnären i ett så specifikt sammanhang kan lufta alla åsikter som ryms inom de juridiska gränserna – det måste vi däremot göra om ett verk visas på ett galleri eller på en konsthall. Återigen – en offentlig gestaltning är en dialog med beställaren som förstås kan avsluta ett samarbete om det är motiverat. I det här fallet har det helt enkelt inte funnits någon orsak att tänka i de banorna eftersom Krikortz inte har överträtt några gränser, varken legala eller socialt dikterade. Han har lyft in en bit av ett samtal, han har samplat en bit historia och gett den en ny kontext och problematiserat. Om det är där gränsen går är vi illa ute.
Jag har tidigare uttryckt en önskan om att vänta tills hela projektet är utfört innan jag levererar mitt omdöme. Men utgående från de fakta som finns på bordet idag – att Erik Krikortz har sökt efter vägar att problematisera själva begreppet ”paradgata” och sökt efter lämpliga objekt och referenser för att göra detta – så fungerar verket utmärkt.
Den pågående debatten, med alla missförstånd och medvetna feltolkningar, och alla relevanta frågor och funderingar, indikerar ju verkligen att han har hittat en ingång som fungerar. Jag har själv promenerat förbi byggnaden ett tiotal gånger de senaste veckorna och varje gång har det stått människor och diskuterat verket. Hur bra eller dåligt det än blir i slutändan så har det så här långt engagerat.
Det är inte, som någon moderat påpekat, historielöst att placera en bild utanför sitt ursprungliga sammanhang. Vi diskuterar alltid historien utgående från den kontext vi befinner oss i. Det är ju dessutom, i det här fallet, också förflyttningen som är själva poängen och fröet till den diskussion som verket vill föra. Att lyfta en mäktig och pampig mural till en låg byggnad som en markvärmecentral, som dessutom lär vara ett av stadens mest påpissade hus (valborg), innebär naturligtvis någonting som i långt högre grad liknar degradering och häcklande än blind hyllning.