Krönikeförfattarens egen Ramsjödräkt fick komma ut ur garderoben en stund för fotografering och vädring.
Flytten söderut skedde 1995. När jag träffade vänner i min nya hemstad hände det att jag berättade om min folkdräkt, vävd och sydd av min mamma. Jag kunde ibland få nedlåtande kommentarer som ”Är du en sån där knätofsare?” men vad värre var, folkdräkten förknippades med högernationalism och extremism.
Jag blev förvirrad. Högervindar blåste med tilltagande styrka, men skulle jag sympatisera med heilande skinnskallar i bomberjackor? Jag som själv aktivt demonstrerat mot dem sågs plötsligt som att jag sympatiserade med dem och det enbart på grund av min folkdräkt. Hur i hela friden hängde det ihop?
Dräkten som tidigare hade varit naturlig på midsommar började kännas trång och dammig. Jag använde den alltmer sällan. Min Ramsjödräkt – med kjol vävd i svart varp med djupblå inslag och bred smock i linningen, livstycke vävt i grönt lingarn med röda ränder och en lomma, väska, vackert smyckad med färggrann filt och tenntråd – kändes ändå brundassig. Allt förpassades till förrådet och i mitten av 2000-talet började min dräkt skava rejält fastän den hängde i uthuset.
Inför arbetet med den här krönikan behövde jag få mina förvirrade känslor kring att bära dräkt eller inte ”bekräftade” och ringde upp fotografen tillika Märstabon Laila Durán. Då, i mitten av 2000-talet, intervjuade jag henne om hennes bokserie ”Scandinavian Folklore”. I böckerna berättar hon om och visar upp bilder på landets folkdräkter på ett nytt sätt. Modellerna, som kommer från samma trakt som dräkterna, poserar inte utan de agerar i skogslandskap, i berg och bilderna är tagna under årets alla årstider.
Hon berättar att tidningen Dalademokratens dåvarande kulturchef hade kallat hennes första bok om folkdräkter för ”Dräktporr för Sverigedemokrater”.
”SD försökte kidnappa folkdräkterna genom att klä sig i sådana under riksdagens öppnande, den blev en politisk symbol. Folk blev livrädda och hängde in sina dräkter längst in i garderoben”, säger hon.
Laila Durán säger vidare att det hennes belackare inte visste var att hon kommer från en norsk motståndsfamilj där flera av hennes nära suttit i arbetsläger och koncentrationsläger. Det fanns ett starkt motstånd till högernationalism och nazism i släkten men en stor kärlek till bunader som norska folkdräkter kallas.
Jag var och är stolt över min dräkt. Jag dansade folkdans under många år och vid varje uppvisning eller danstävling var den på. Ändå kan jag komma ihåg lättnaden när jag under Hälsingehambons längre matpaus kunde haka av mig livstycket, kliva ur kjolen och i bara skjortan och mameluckerna gå ner till vattnet för att svalka fötterna. Då kände jag mig fri. Mamma var inte med och jag slapp höra att jag vanvördade min dräkt. Hon var lite så min mamma, rätt skulle vara rätt och det fick icke bli fel när det gällde att bära en dräkt. Min mamma var helt enkelt en dräktpolis. Som sömmerska och med en klassisk folkdräktssömnadsutbildning i bagaget, var hon såklart stolt över sina kunskaper och höll i dem, hårt. Hon skulle kanske ha svårt med Fredy Clues ickebinära folkdräkt.
Men om hon levat i dag skulle vi ha pratat. Pratat om att alla som vill har rätt att vara stolta över sitt ursprung eller sin tillhörighet, vare sig det handlar om ett utomeuropeiskt ursprung, Hälsingeursprung eller en hbtqi-tillhörighet. Och om lusten finns, visa det genom en klädedräkt.