LÄS MER: ZZ Top till Botan i sommar
ZZ Top har förstås spelat i Sverige förut under sin långa karriär. Senaste gången de recenserades av UNT var på Hovet i Stockholm 2002. Och då fick de bottenbetyg av UNT:s recensent... Här kan du läsa recensionen från 2002:
----------
Zz Top
Hovet, Stockholm, Torsdag
BETYG: EN KAJA
Scendekoren var behållningen när boogierockarna ZZ Top spelade på Hovet i torsdags. Billy Gibbons desorienterade gnidande, det stundtals otajta kompet och inte särskilt publikfriande utspelet var mest tröttande.
När öppningsakten Gary Moore lämnat scenen (recension: en jävel på gitarr, en stackars sate på att sjunga) hissar man upp ett silverdraperi liknande tvinnat aluminiumfolie som backdrop. Två högtalarväggar dras in och tre lila (!) hopfällbara träkaktusar reses. Scenen är härmed preparerad för Texasgänget ZZ Top. Och efter drygt en och en halv timme skulle det visa sig att kaktusarna var det roligaste inslaget på hela kvällen.
Inledningen är mer än lovligt seg. Under flera låtar, till exempel sköna Got me under pressure, kan man räkna till en person på hela golvet i fullsatta Hovet vars armföring når över huvudet. De stora hittarna lyser med sin frånvaro och man får nöja sig med att fundera över om Dusty Hills och Billy Gibbons skägg verkligen är äkta (de drar och joxar med dem så mycket att man blir misstänksam). Balladen Rough boy får i alla fall några tändare att flimra till. Men i solopartierna tappar Billy Gibbons tråden helt. Han irrar efter kontroller som en bakfull orienterare utan kompass. Han bryr sig inte om att kompensera eller improvisera utan slocknar helt enkelt. Även trummisen Frank Beard svajar betänkligt här och där.
Ljuspunkterna är Gimme all your lovin, Sharp dressed man, och extranumren La grange och Tush. Dusty Hills röst är också fortfarande förbluffande stark. Men överlag är det här ändå en kväll att glömma. Trist med gamla hjältar.
Jonas Kihlander
****
"Stora delar av konserten är ZZ Top inte riktigt sig själva. De spelar ungefär lika bra som Portugal gjorde i fotbolls-VM", slår skribenten fast i ingressen.
Men några ljusglimtar finns. "Höjdpunkterna är när Billy Gibbons spelar gitarrsolo med en hand. Eller när samme Gibbons vänder på gitarren och visar att det står "ÖL" på baksidan med versala bokstäver. Och det säger väl allt", skriver Markus Larsson.