Sophie Zelmani
Bo Kaspers Orkester med Peter Asplund och Per "Ruskträsk" Johansson.
Fyrishov, fredag.
I vissa artisters musik är den ideala avlyssningssituationen som inbyggd. Sophie Zelmani är en sådan: hon gör sig allra bäst i ett ombonat vardagsrum där alla nyanser i hennes sofistikerade countrypop går fram. Hon fungerar också bra i mörk klubbbmiljö, som en andäktig spelning på Katalin för några år sedan visade.
Men lika lite som brutal monsterrock brukar bli trovärdig i sommarsol passar Sophie Zelmani som utomhusartist. Därmed inte sagt att hon eller hennes lyhörda band gör ett enda fel när de värmer upp för Bo Kaspers Orkester på Fyrishov. De är bara felplacerade, den magi de hela tiden är nära att skapa omintetgörs av varje skrattsalva från samtalande publik och gräsytan framför scenen är alldeles för stor och alldeles för tom.
Halapi leder aldrig fel
Ett styrketecken är det att de ändå inte genast höjer tonläget för att höras bättre. Snarare blir de ännu försiktigare så man tvingas lyssna, för att sedan nöta in sig med mer volym.
Zelmani nämns i princip aldrig utan sin producent och gitarrist Lars Halapi (medlem i Bo Kaspers fram till 1996). Visserligen är det hon som skriver låtarna och ger dem röst och ansikte, men färgen kommer lika mycket från Halapi. Det är han som på skivorna prövar nya instrumentkombinationer och låter hennes sånger växa, det är han som live leder musiken med sin akustiska gitarr. Han leder aldrig fel.
Ickeprovokativa
Om Sophie Zelmani passar bäst i mer intima sammanhang så är Bo Kaspers Orkester så slickt riskfria att de skulle passa in nästan var som helst. De började med oförargliga jazzpastischer - gjorde enligt uppgift sin första spelning på Norrlands nation - och har gått via latin till en amerikainfluerad visrock av 70-talssnitt.
Först verkar sommarturnén med Sophie Zelmani som ett otippat långskott, men artisterna ligger närmare varandra än man kan tro. De är båda hemtrevliga, kan provocera genom sin uppenbart ickeprovokativa attityd till rock. Skillnaden är ur mitt perspektiv att Zelmani berör där Bo Kasper bara glider på ytan.
Bandet är duktigt, de kan i ena stunden få till ett ordentligt tryck i orgel och bas, i nästa smeka fram en blues så att man knappt tänker på kontrasten. Musikaliteten är oklanderlig, från textfraser till arrangemang är allt väldigt snyggt och väl avvägt. Det fungerar bra som en stunds förströelse, men man går knappast hem från en konsert med Bo Kaspers Orkester och känner någonting.