Ytligt om mystisk tonårsdrottning

När den blivande franska drottningen Marie Antoinette kommer till sitt nya hemland första gången kläs hon bokstavligen av allt som påminner om hennes födelseland Österrike. Till och med den trogna mopsen byts ut mot en pudel. Så gick integrationspolitiken till på den tiden.Det är en av de bästa scenerna i Sofie Coppolas nya film där hon den skildrar hon den mytomspunna kvinnans liv, från tonår till giljotin. Fast inte riktigt ända fram, filmen slutar när vagnen åker med kungafamiljen till Paris, en resa hon aldrig kommer tillbaka från.Lika minimalistisk i upplägget som hennes succé Lost in translation var, lika överdådig är den nya filmen, en symfoni för ögat. Här har inte en dollar sparats på att återge den oerhört storslagna prakt som det franska hovet levde i på slutet av 1700-talet.Coppola frossar och föräter sig nästan på siden, sammet, guld, silver och marmor. Kläderna liknar inget annat. Här kan alla modeintresserade få sitt lystmäte. Lägg till frisyrer som trotsar och besegrar tyngdlagen och alla andra lagar också.Festerna är oerhört påkostade. Var och en av dem skulle förmodligen räcka till att täcka det allt större budgetunderskottet i Frankrikes ekonomi. Landet var på den här tiden raskt på väg mot total bankrutt efter att ha förlorat ett antal krig och därmed också inkomsterna från kolonierna. Fattigdomen bredde ut sig.Självklart behövdes en syndabock. Perfekt då med en kvinna, utländsk dessutom. Det är alltså en tid och miljö som är lätt att fastna i på ytan och svår att tränga igenom. Coppola snärjer in sig i just de fällorna. Hon verkar inte ha haft klart för sig vilken film hon ville göra. Hennes film blir allt det som man beskyllde drottningen för, ett till synes lättjefullt slöseri med tid och pengar.Det är inte en historisk film i egentlig mening. Hon handskas ganska fritt med fakta och försöker heller inte särskilt skildra några orsaker till varför saker sker. Det blir mest bara en glättig yta.Kirsten Dunst förlåter mycket av de svagheter i berättandet som finns. Hon är helt betagande som den allt starkare Marie Antoinette, en kvinna som gör så gott hon kan för att hitta ett liv bland alla rigida regler och måsten.Det och den humor som genomsyrar en del av filmen får den att fungera fint bitvis. Likaså hjälper det djärva valet av musik, mestadels 80-talets postpunk.Men Marie Antionette hade behövt vara mer bröd och mindre bakelse för att riktigt beröra.