Du kommer till Konserthuset med den nya konstellationen Transformation. Berätta!
- Jo, det är ett projekt som kanske låter lite annorlunda än det människor förväntar sig av mig. Vi kommer först och främst att spela nya låtar av mig, med texter av Anders Lindahl. Det är en blandning. Det är popmusik i grunden, men med den pianostil jag har. Det är svart musik, men ändå poplåtar. Och så sjunger jag själv, och bandet är ungt.
Ni ska enligt utsago vara framåtblickande. Vad innebär det?
- Ja, man kan väl säga att transformation betyder förändring. Jag lyssnar mycket på modern musik och tar de flesta av mina influenser därifrån. Om det är framåtblickande kan jag ju egentligen inte avgöra själv, men för mig känns det fräscht. Det blir det när man får leka fram musiken, och låtarna har kommit utan press.
Du har byggt stora delar av ditt musicerande på samarbeten med andra. Från debutskivan Sylvesters resa, med Rebecka Törnqvist, till senare samarbeten med Allmänna Sången, Uppsala Kammarsolister och Roland Pöntinen. Hur viktigt är det att möta olika musiker på scen?
- Det här är egentligen ett sätt att gå ifrån det där lite, och ta hela kontrollen själv. Tidigare har det ofta kommit idéer från skivbolag och så där. Och det kan vara svårt att låta bli att samarbeta med någon som sjunger väldigt bra. Men Transformation är i högsta grad ett band med fast sättning.
Du belönades för några år sedan med Jan Johansson-stipendiet och jämförs ofta med honom. Hur känns det egentligen att ställas jämsmed sådan gigant?
- Det vore förmätet att säga att det är dåligt. Jag har ju tolkat svenska psalmer och det ingår väl i samma tradition som Jan Johansson. Men det vore dumt att jämföra det här med det. Transformation är något helt annat.