Rock. Efter flera års framgångsrikt Elvissjungande och skivor under pseudonymer som Orange och Aaron Springfield, gör Uppsalaartisten Kent Wennman en skiva alldeles som sig själv, med eget låtmaterial.
Detta i ganska avskalad och personlig ton, om kärleken och livet, solkigt men med positiv grundton. Och musikaliskt inte oväntat med stark förankring i amerikansk countryrock, nästan som om det kunde vara Nashville, med ypperlig draghjälp från folk som gitarristen Ulf Holmberg och Nicke Widén på steelgitarr, banjo och dobro.
Upptempolåtarna fungerar bäst, med ett skönt rotsväng t ex i Personal philosophy där Wennman tar ut svängarna i ett bildrikt och nästan Dylandskt berättande. Likaså Maybe tomorrow och Just another story som gungar fint.
Samt en oväntad avslutning i skivans enda cover, en långsam sugande version av gamla Slade-dängan Far far away som får en helt ny dimension. Riktigt, riktigt bra!
Kanske dags att ta den här repertoaren till barerna i Nashville, där den minsann inte skulle skämmas för sig.
Bästa spår: Personal philosophy part 2