Waterloo är hans passion

Säg Waterloo till en svensk och förmodligen tänker denne/denna i första hand på ABBA. Det gick ju också betydligt bättre för den gruppen i Brighton 1974 än vad det gick för Napoleon I, kejsare av Frankrike, i närheten av Bryssel år 1815. Han fick definitivt ingen vidare världslansering efter den förlusten.
Säg Waterloo till Uppsalaförfattaren Michael Tamelander och han tänker förmodligen på åratal av slit.

Hans senaste bok om Waterlookampanjen tog över två år att skriva. Men så är den också på nästan tusen sidor, en väl så formidabel tegelsten.
- Fast den är skriven så att vem som helst ska kunna läsa den. Boken är inte gjord som en akademisk avhandling, säger Michael Tamelander när UNT hälsar på hemma i arbetsrummet.
- Jag har också försökt få bort den torrhet som ofta präglar en historisk text genom att väva samman vittnesutsagor, stridsrapporter och kunskap om hur striden fördes, och sedan beskriva det på ett mer skönlitterärt vis.

Detta hänger ihop med det sätt han själv närmat sig historia. Han har inte studerat ämnet på universitetet eller har någon annan specifik utbildning för det han gör som författare. Ändå har det blivit snart tio historiska böcker. Det mesta har gått på lust, nyfikenhet och en vilja att gå till botten med en rad ämnen som intresserat honom sedan barnsben.
Sedan har Michael Tamelander något av en folkbildarsjäl inom sig. Den gör att han vill skriva så att man inte behöver några förkunskaper utan direkt ska kunna gå in i boken och ändå förstå sammanhangen. Och så ska det vara spännande och levande.
- Min skrivteknik är en blandform som jag har sett kallad "Tamelander-dramatik". Den går bland annat ut på att ha fiktiva dialoger mellan de olika aktörerna.

Det finns inga påhittade individer i boken; samtliga namngivna var verkliga män som var med under fälttåget 1815. Deras samtal är däremot i många fall uppdiktade, baserade på citat, order, memoarer eller hans egen bedömning om vad som var rimligt att det sades vid olika tillfällen.
Han tycker också att det är viktigt att skildra båda sidorna i en konflikt på så lika villkor som möjligt. Det har gällt i alla hans böcker, och inte minst nu i Waterloo. Där fungerar det extra bra med att vara svensk och inte nationellt inblandad i striden.
- Annars brukar de inblandade framhäva sig själva; britterna hyllar Wellington, fransmännen Napoleon och tyskarna Blücher.
Och belgare och nederländare kämpar för att överhuvudtaget nämnas i sammanhanget.

Michael Tamelander tyckte att det var en brist att det inte fanns någon övergripande bok om Waterloo på svenska. Det är överhuvudtaget inte så gott om litteratur som skildrar hela kampanjen. Det är ju egentligen inte vid Waterloo den 18 juni som Napoleon förlorar. Det är snarare den 16 juni som är ödesdagen då hade utgången fortfarande kunnat bli en annan.
- Men i längden hade Napoleon ändå haft små chanser att vinna hela kriget, så det spelar inte så stor roll. Men det är alltid intressant att tänka kontrafaktiskt.

Han framhåller också att hos oss är inte Napoleonepoken så stort, medan det i många andra länder ses som starten för det moderna Europa, säger Michael Tamelander.
Hans eget intresse för historia kom tidigt i barndomen, där han tillsammans med den tidigt avlidna kamraten, som boken tillägnas, byggde upp spelplaner för brädspelssimuleringar av olika slag. Andra världskriget och Waterloo var redan då favoriterna. Tamelander designade även egna spel och var med en period och drev ett gigantiskt spel som fyllde upp över hundra kvadrat.

På den vägen kom han fram till att skriva böcker om historia, på egen hand eller i samarbete med någon av mångårige medarbetarna Niklas Zetterling och Jonas Hård af Segerstad.
- Jag har haft tre projekt med mig från barndomen; D-dagen (de allierades landstigning i Normandie 6 juni 1944), Slaget om England (flygstriderna 1940) samt Waterloo. Nu är alla de gjorda så nu får jag hitta på nya.
Närmast fortsätter han med än mer från andra världskriget. Det är två böcker på gång, en om Dambusters, de allierades bombningar av tyska dammar, och en om evakueringen från Dunkerque. I den sistnämnda samarbetar han med Jonas Hord af Segerstad igen.

Men främst är han nu inne i lanseringen av Waterloo förstås.
Under skrivandet av den hade han stor nytta av valet av bostad i Årsta i Uppsala. Alldeles i närheten, där nya motorvägen passerar såg han under sina joggingrundor att terrängen passade ganska bra in på slagfältet vid Waterloo. Det var samma typ av kuperade fält med enstaka bebyggelse. Det var bara att flytta om lite inne i huvudet och vips hade han en slags översiktsbild i naturlig skala. Det var bara att fylla på med röd- och blåklädda figurer, inhöljda i krutrök till ljudet av dånande hästhovar, smattrande muskötsalvor och dundrande kanoner. För att inte tala om hesa kommandorop och alla de sårades ångestskrik.

En och annan har säkert undrat om Michael Tamelander varit någon vilsekommen fågelskådare där han stått med kikaren i hand, ivrigt spejande runt i terrängen.
Efter alla år av studier har han ett gott hum om hur en armé på den här tiden, tidigt 1800-talet fungerade. Däremot var hästarna ett nytt område. Skriver man om en period där kavalleri och hästar överhuvudtaget var så viktiga måste man veta mer. Hjälp kom från bekantskapskretsen där Linda Sandahl Birkeland, van ryttare och hästentusiast, kunde ge nödvändig hjälp.

När man sitter i Michael Tamelanders välfyllda arbetsrum i Årsta och lyssnar till hans entusiastiska och kunniga resonemang är det lätt att ryckas med. Kartorna, mängder av litteratur och här och var en bataljmålning bidrar till stämningen.
Han tillbakavisar dock att han skulle vara något slags krigsromantiker. Snarare trycker han på hur viktigt det är för den demokratiska processen att människorna kan en hel del historia.
- Hellre att många vet lite än att bara några få vet jättemycket, säger Michael Tamelander.
Han betonar också hur mycket författandet bygger på disciplin. Han räknar ut hur många tecken han måste skriva per arbetspass för att hinna med allt pusslande mellan skrivande, fotoaffären och familjen.

Men han tycker att det är så berikande att hålla på med allt detta att han vill fortsätta även om det kostar på. Lite sporrar förstås framgångarna. Titlar som Avgörandets ögonblick, Bismarck och Slaget om Västeuropa har tryckts i över 40 000 exemplar vardera och flera av böckerna översatts till norska, danska, finska, engelska och polska.
Nu riskerar Michael Tamelander att möta sitt eget Waterloo. Barnen växer och behöver egna rum. Hans kära arbetsrum är hotat. Kanske kan han ha nytta av det han lärt av Napoleons misstag.

Waterloo är hans passion

I sin nya bok återvänder Uppsalaförfattaren Michael Tamelander till en barndomsdröm. Det handlar om hur Napoleon mötte sitt Water