För 40 år sedan började Günter Wallraff avslöja samhällets förruttnelse från insidan genom att förklä sig och infiltrera arbetsplatser. När Wallraff nu efter 24 års tystnad utkommer med en ny reportagebok har världen förändrats. Och inte är det till det bättre. Återigen har han i förklädnad undersökt Tysklands ömma buksida med häpnadsväckande och djupt oroande resultat.
Med skoningslös skärpa blottlägger Wallraff ett vedervärdigt samhälle som existerar sida vid sida med det medelklasstysken lever i. Det är en dystopi inte helt olik den futuristiska mardröm Aldous Huxley skildrade i Du sköna nya värld 1932 (från vilken Wallraff förstås hämtat titeln).
Han avslöjar hur rasismen genomsyrar hela det tyska samhället genom att sminka sig till somaliern Kwami som försöker hyra rum, gå på en fotbollsmatch, köpa hund, campa och skaffa jaktlicens. Överallt möts han av förakt, hat, utfrysning eller till och med våld.
Detta är utan tvekan det mest spektakulära reportaget i boken. Det får mig också att undra om politiker som vurmar för antingen integration eller assimilering mellan grupper kan ha förbisett att det är hart när omöjligt att genomföra endera när den etablerade gruppen beter sig som praktsvin.
Det stora genomslag detta reportage haft i Tyskland väcker en annan obehaglig fråga: krävs det att en vit man ska sminka sig svart och berätta om rasismen för att folk ska lyssna?
Den 65-årige Günter Wallraff ger sig i nästa reportage ut på gatan och lever bland hemlösa under flera månader. En vinternatt får han sovplats i det kommunala akutboendet i Hannover, en fönsterlös bunker från andra världskriget, tillsammans med desperata och sjuka människor. När en av männen i bunkern blir så hotfull att Wallraff bestämmer sig för att sova utomhus i minus 20 grader, visar det sig att han är inlåst utan möjlighet att få kontakt med någon på utsidan. Om en cigarett skulle antända en madrass skulle 44 själar dö av rökförgiftning, inser han. När han följande morgon, fortfarande hysterisk, ifrågasätter arrangemanget hos en av bunkervakterna blir svaret: ”Lugna dig! Vill du ha en kniv i magen?”
Wallraffs slutsats är att myndigheterna hanterar dessa ”asociala element” med samma modus operandi som under nazisttiden.
Wallraff ger sig i flera reportage sin vana trogen på näringslivet. Han tar anställning på en av Lidls tyska brödfabriker och avslöjar låglöneträsk, fruktansvärda arbetsförhållanden och en blind girighet hos företagsledningen som inte bara riskerar kvaliteten i produkterna utan också de anställdas hälsa.
Han får jobb på ett callcenter och avslöjar de stora telefonförsäljarföretagens bedrägerier. Han skildrar usla arbetsförhållanden på Starbucks och i krogvärlden, maktkamp på Deutsche Bahn och trakasserier mot fackliga företrädare.
Det är ett storartat journalistiskt verk, men i processen har Günter Wallraff själv tappat tron på mänskligheten och i efterordet är han rent av bitter.
”När jag för över 40 år sedan började mitt yrkesliv förväntade jag mig, inte bara jag själv utan kanske de allra flesta, att det skulle ske en kontinuerlig utveckling mot större medmänsklighet och mer rättvisa”, skriver han, och konstaterar sedan kallt att det har gått i motsatt riktning: ”Orättvisorna har ökat, mänskligt sett har levnadsförhållandena inte blivit bättre utan sämre.”
Han skyller detta på skamlösheten, fräckheten och girigheten hos toppchefer och ex-politiker, på den ”nyliberala politikens sociala skövling” och ett ”nöjes- eller välbefinnandetvång” som liksom i Huxleys dystopiska framtidsskildring fjättrar människorna och hämmar deras möjligheter till insikt och motståndskraft.
Men Wallraffs missmod är inte helt befogat. Efter avslöjandena har världen faktiskt blivit lite bättre. Bunkern i Hannover ska ersättas av ett ”människovärdigt” boende. Brödfabrikens anställda har fått retroaktiva löneökningar om 24 procent och säkrare arbetsmiljö.
Den erfarenhet jag har av grävande journalistik på ett par svenska medieföretag är att den ofta anses kostsam, ineffektiv och besvärlig. Har man bara som mål att fylla en tidning eller ett tv-program är det billigare att göra det med föga provokativa reportage och nyhetsartiklar baserade på allmän statistik eller på vad någon framskickad talesperson säger. Har man som mål att förändra världen måste man anstränga sig lite mer.
Om Günter Wallraff lyckas bevisa något i Rapport från vår sköna nya värld är det att det behövs fler medieföretag som vill betala för sådan journalistik.