Efter att ha samtalat en dryg halvtimme börjar Günter Wallraff rita en geometrisk krumelur i övre vänstra hörnet på sitt papper. Jag vet att han brukar göra så, det framgår av Stig Hanséns intervjubok som utkom i fjol, annars skulle det kanske varit oroande. Men Wallraff besvarar varje fråga långt och utförligt och – efter en stunds eftertanke – kompletterar gärna ytterligare.
– Jag anser mitt liv vara ett bevis på att ens uppväxtmiljö eller arv inte betyder allt. Det är möjligt att bli en annan, säger han.
Få har bevisat det så grundligt som Günter Wallraff, den främste företrädaren för den krävande journalistiska metod som innebär att man arbetar förklädd under antagen identitet. Han kallar det för att ”gå in i en roll”.
Wallraff har utvecklat metoden till mästerskap. Stundtals prövar han sina förklädnader genom att passera någon av sina döttrar på gatan. Om de inte känner igen honom vet han att de fungerar.
Mest känd är han som den turkiske gästarbetaren Ali Levent Sinirlioglu under två år på 80-talet. Men för mig berättar den snart 68-årige Günter Wallraff att han förbereder sig för en ny. Han har börjat inta roller på nytt. I den nya boken Rapport från vår sköna nya värld agerar han bland annat som somaliern Kwami, telefonförsäljaren Michael och bageriarbetaren Frank.
Numera jobbar Wallraff också med film, ett filmteam följer honom och iscensätter situationer, som är till för att illustrera vardagsrasismen, när han som somalisk flykting försöker komma in på nattklubbar, en camping eller bara göra vandrande pensionärer sällskap.
– Det passar mig att jobba på det sättet, samtidigt som den tekniska utvecklingen underlättar. När jag var turken Ali släpade jag runt på en kamera som vägde 7,5 kilo. Nu väger en kamera några hekto.
Jag kan inte låta bli att fråga hur han ser på medieutvecklingen. Använder Günter Wallraff nätet? Svaret blir en längre – och som jag senare kommer att uppfatta det som ganska typisk – Wallraff-utläggning.
– Jag låter andra göra det där åt mig. Själv tycker jag datorer är osinnliga, det är så lätt att tro att det man skriver blir bra bara för att det ser så snyggt ut. Men egentligen gillar jag inte skrivmaskin – och särskilt inte elektriska maskiner med skrivkula – utan föredrar att skriva med reservoarpenna. Det vill säga att jag låter andra skriva ned mina anteckningar också. Kanske är det neandertalmänniskan i mig. Du vet, det har alltid hetat att neandertalarna var okultiverade till skillnad från de förfinade cromagnon-människorna och därför dog de förra ut. Jag har aldrig trott på det där – i dag vet vi att neandertalarna exempelvis hade en dödskult – jag tror i stället att de beblandade sig med cromagnon och att vi i dag har 2–4 procent neandertalare i oss. Ja, min före detta frus dotter hade en pojkvän som jag var övertygad om var neandertalare till hundra procent. Kanske är det mina nedärvda gener från neandertalare som gör att jag har svårt för datorer.
Annars är Wallraff delvis positiv till medieutvecklingen.
– Det finns positiva sidor med internet och bloggar, utbudet blir mer differentierat. Samtidigt har den ekonomiska krisen gjort det svårare för kvalitetstidningarna. Boulevardiseringen, personaliseringen, ja hysteriseringen ökar. Egentligen är allt en riktig röra. Vi får se vad som överlever.
Han beskriver också arbetsförhållandena som värre i dag än när han började wallraffa.
– Förr uppsökte jag alienerade arbetsplatser på fabriker med löpande band och ackordsarbete. Men i dag angår det hela samhället. Vi är långt bortom arbetsrätten på många arbetsplatser i dag. Många människor är rädda för att förlora sina jobb och jobbar tills de blir utbrända eller får psykosomatiska sjukdomar. I Tyskland är vartannat nytt jobb tidsbegränsat med dålig lön.
Han berättar med undertryckt stolthet att socialdemokratiska politiker som Norbert Gansel och Hannelore Kraft har sagt att man ska närma sig väljarna som en Wallraff, för att förstå hur de lever.
Vårt samtal är slut. Günter Wallraff verkar piggare nu. Jag slänger in en sista fråga: hur länge kan han hålla på?
– Min sista roll gör jag nog på ålderdomshemmet, bara jag inte är för dement för att skriva om det, säger han glatt.
Och när han reser sig upp ser jag att han som underlag till papperet han ritat figurer på har använt en tidskrift vid namn Mål & Medel.