Pablo Picassos världsberömda tavla ”Guernica” från 1937 vrålar av vrede. Den är målad med frenetisk energi, bara veckorna efter att tyska och italienska plan bombade sönder staden Guernica, som understöd till Francos spanska nationalister.
Picasso förvaltade sitt raseri över angreppet i stor konst, lät den forsa ut över duken – och skapade inte bara en fantastisk målning utan även en alarmklocka för världen: ”Det här händer! Reagera!”.
Det finns många skäl till att skapa, och ett kan vara att väcka opinion. Att ta spjärn mot orättvisor och övergrepp, synliggöra dem, i förhoppning att förändra världen, åtminstone rucka den en aning. Exemplen är många på romaner, dikter, dramer, låtar, konst, grafitti, serier där vreden mullrar, lågt och högt, och som uppmanar sin betraktare att ta ställning. Inte nödvändigtvis hålla med. Men att bryta sin åsikt mot – eller att skaffa sig en. Ett aktuellt lokalt exempel är pjäsen ”Ingen ser en, men jag finns”, som har spelats i Gottsunda den senaste veckan. Den bygger på berättelser från ensamkommande flyktingbarn och syftet är att synliggöra deras öden och få människor att agera. Uppröras. Reagera.
Och även : att rösta i valet. Att ta sitt ansvar för vilket samhälle vi vill ha, åtminstone på det viset.
I dag finns all anledning att ta den uppmaningen på allvar. Och för den som möjligen tvekar, som tycker att politiken är trist och den egna rösten för obetydlig, säger jag: Titta på ”Guernica”, på nätet eller i en uppslagsbok, och du kommer att slungas i väg av kraften, hela vägen till vallokalen.