von Sydow-morden som kreativ gåta
Inte bara Upsala stadsteaters pjäs i höstas, von Sydowmordens gåta, utan också Carina Burmans roman om Kellgren och Ernst Brunners bok om Edith Södergran visar hur ett faktamaterial kan stimulera den kreativa ingivelsen, skriver Tom Lundin.
Foto: Mats Bäcker
Frågan om vad som är sanning är både ett filosofiskt och ett vetenskapsteoretiskt problem. Är "sanningen" den subjektiva beskrivningen eller finns det kanske en högre "objektiv sanning"? Kommer man närmast sanningen genom en samtida beskrivning eller fordras det kanske att en till två generationer har passerat så att ingen nu levande person minns den händelse eller den person, som man vill beskriva?
Det har sagts att det är omöjligt att skildra en tidsålder som ligger oss alltför nära (Lytton Strachey: Eminent Victorians) - kanske gäller detta i ännu högre grad för en psykologiskt laddad situation eller person.
Med en vetenskapligt grundad fantasi, en kreativitet och en litterär förmåga kan man kanske återskapa ?sanningen? om en person eller ett händelseförlopp, som ingen nu levande minns eller som till vissa delar inte finns dokumenterat. Återskapandet utgörs då av en psykologiskt trovärdig sammanlänkning av faktafragment till en helhetsbild.
Den återskapade helhetsbilden har dessutom, medvetet eller omedvetet, speglats av eller filtrerats genom författarens egna livserfarenheter. Skildringen måste också göras förståelig för läsaren eller åskådaren. Detta förutsätter en förenkling eller karikering av den psykologiska problematiken och beskrivningen av personlighetsdragen.
Några aktuella exempel visar hur en vetenskapligt skolad författare genom sitt arbete med och analys av en person senare återkommer med ett kompletterande skönlitterärt verk och ett "återskapande".
När Anders Frigell för snart femtio år sedan skulle hålla föredrag under en svensklektion i skolan i hemstaden Sundsvall var ämnet "Ett berömt svenskt brottsfall". Han talade då om de von Sydowska morden, som hade inträffat mindre än tjugo år tidigare. Kanske kom detta föredrag att bidra till skolynglingen Frigells studie- och yrkesval några år senare: juridikstudier i Uppsala och en karriär som affärsjurist vid en advokatfirma i Uppsala.
Under alla omständigheter kom mordgåtan för honom att bli en problemföljeslagare under flera decennier. Det blev därför sannolikt en psykologisk nödvändighet att försöka sammanställa de fakta, som från skilda källor kunde påträffas, till en rättspsykologisk studie av von Sydow-mordens gåta. Boken utkom 2002 och fyller rimliga krav på såväl rättshistorisk som rättspsykiatrisk vetenskaplighet. Frigell har själv i en intervju berättat att det var först när han såg en iscensättning av Yngsjömordet i Skåne som han började fundera över att skriva en pjäs om von Sydow-morden (UNT, 2 oktober 2006).
De "psykologiska restprodukterna" efter arbetet med boken i kombination med en professionellt kreativ fantasi och en ingående kännedom om uppsaliensiskt studentliv ledde fram till pjäsen om Fredrik von Sydow på Upsala Stadsteater hösten 2006. Kanske så nära sanningen som det är möjligt att komma?
Efter genomförda doktorandstudier disputerade Carina Burman år 1988 på avhandlingen Vältalaren Johan Henric Kellgren. Ett arbete av detta slag medför flera års nära "samliv" med ämnet för avhandlingen - i detta fall en välkänd person, som levde 200 år tidigare. Inom ramen för ett sådant samliv samlas faktafragment och beskrivningar, som likt en mosaik eller ett pussel ger en bild. Många fragment, tankar, hypoteser och bilder måste utelämnas i det strikt vetenskapliga arbetet - men kan komma att bli grunden för en annan skildring. Romanen kan tolkas som en syntes av dessa fragment och författarens associationer och ibland omedvetna slutsatser. För Carina Burman ledde detta fram till romanen Min Salig Bror Jean Hendrich, som utkom 1993.
Förhistorien till Ernst Brunners roman Edith (1992) är något annorlunda. Han skrev redan 1982 diktsviten Midsommar (publicerad i diktsamlingen I det stora hela). Det är en skildring av Edith Södergrans sista tid och alltför tidiga död i juli 1923. Brunner kom några år senare (1985) att publicera sin avhandling om Edith Södergrans expressionism, Till fots genom solsystemen.
Även när det gäller Ernst Brunner ligger det nära till hands att förstå romanen Edith som ett uttryck för forskarens överblivna material i kombination med en kreativ syntes.
Kan det vara så att när den vetenskapligt skolade författaren tillåter sig ett fritt och kreativt tänkande och associerande, då kommer hittills okända sammanhang och "sanningar" att kunna återskapas?
Naturligtvis kan psykologiska mekanismer som projektion, identifiering och önsketänkande hos författaren också starkt färga hur en "historisk" person skildras i diktens, romanens eller skådespelets form. Det kan också tänkas att författaren ibland medvetet förvanskar sanningen (historiska fakta) för att den bättre skall passa in i den skönlitterära skildringen.
De tre ovan nämnda exemplen skiljer sig emellertid fundamentalt från den situation, då en författare först genomför en omfattande ?research? och insamling av historiskt material med avsikten att skriva en historisk roman.
Det finns dessutom många exempel i världslitteraturen, då en författare använder sig av ett historiskt skeende eller en historisk person som matrix för att skildra ett psykologiskt skeende eller en specifik problematik. Men detta är också en annan situation.
Så jobbar vi med nyheter