På lördagskvällen var det åter dags för Konserthuset att bjuda in till en festival som faktiskt brukar låta som huset ser ut: stramt, stilrent, minimalistiskt men också djärvt och innovativt.
Det handlade förstås om Volt, festivalen för elektronisk musik som i år arrangerades för femte året i rad, en riktig långkörare i nutidens flyktiga musikklimat där en festival kan storsatsa ena dagen bara för att läggas ned den andra.
På plats fanns bland andra Håkan Lidbo, en av Volts eldsjälar från starten, programledare för Ström i P2 samt outtröttlig innovatör och musikproducent. Under den tidiga kvällen såg det dock mer ut som om han stod och serverade vin.
- Det här är något som jag och bartendern Ebrahim Isaacs har kommit på. Vi skapar musik genom att flytta runt glas. Under bardisken finns det en infraröd kamera. Den läser av koder som finns under glasen. Varje glas vin låter som det smakar, förklarade Håkan Lidbo medan han flyttade runt och skruvade på glas så att rytmer och melodislingor skiftade.
Uppfinningen var ett exempel på det Volt brukar stå för, nämligen nytänkande och egensinnig experimentlusta.
Under lång tid räckte det med att spela elektronisk musik för att man skulle framstå som en obegriplig och udda. I dag är nästan all bred topplistemusik elektronisk, mer eller mindre. Håkan Lidbo kallar elektronisk musik för ”folkets musik”.
- Mycket har hänt bara under de fem åren Volt har funnits. Klimatet är annorlunda. Volt är dock ganska långt från Swedish House Mafia och kommersiell dansmusik. Här handlar det mer om ”finsmakarvarianten” av elektronisk musik, menade Håkan Lidbo.
Och visst kändes det ibland som om man befann sig i en sofistikerad konsthall, snarare än på en musikfestival. Bakom en dörr dolde det sig till exempel en stor ljusinstallation i form av laserstrålar som tändes, släcktes, vreds och snurrade i takt med musiken.
På översta våningen stod Per-Olov Jernberg och satte upp post-it-lappar på en whiteboard. På avstånd såg han ut som en föreläsande konsult. Men även han ägnade sig åt att komponera elektronisk musik, på detta märkliga vis.
- Jag skapade den här webblösningen på en dag. Det är en hemsida som jag projicerar på en whiteboard. När jag fäster lappar på whiteboarden den så förändras musiken, förklarade han och fick det att låta som den enklaste saken i världen.
I en annan del av byggnaden sparkade sedan Baba Stiltz i gång sin show, en spelning som rent visuellt bestod i att en kepsprydd 20-åring nickade med huvudet bakom en kommandobrygga av knappar och reglage. Musikaliskt handlade det om ”skweee”, enkla syntslingor och funkiga trum- och basloopar.
Samtidigt fick Maya ”Lemieux” Lourenço publiken att ta sina första danssteg när hon, med blicken fäst vid sina prylar, bjöd på tunga beats, handklapp och små, gradvisa skiftningar.
Temperaturen höjdes ytterligare när det var dags för doktoranden i elektronisk musik vid Stanford, amerikanska Holly Herndon, att greppa mikrofonen och skapa oberäknelig musik med sin laptop upphöjd på ett stativ.
I fonden projicerade hon bilder på kroppar som förvrängdes och vanställdes, samt närmast fetischistiska avbildningar av betongbyggnader, industrilokaler och industrirobotar. Helheten var stundtals oerhört laddad och suggestiv.
På andra sidan tolvslaget väntade sedan uppträdanden av bland andra technomusikens grundare Juan Atkins, dubstepstjärnan Shackleton och den hårdföra, japanska musikproducenten Kyoka, samt flera dansvänliga dj-set, samtidigt som solen återigen steg över Vaksala torg.
Medan den breda elektroniska musiken firar enorma triumfer just nu, bland annat under sommarens gigantiska Summerburstfestivaler, så fortsätter Volt hårdnackat att fokusera på det experimentella, oväntade, finsmakande.
Genom att fortsätta med detta nischtänkande kan säkerligen Volt bestå även i fem år till, minst.