Vitt och brett

För Jens Lekman är väldigt sällan "ganska". Antingen slutresultatet blir helt lyckat eller inte så finns det inget halvhjärtat hos denna 26-åring från Kortedala, Göteborg. Bara det att han i samband med första skivan berättade att han helst skulle ge ut flera album om året, eftersom det inte finns några låtar han inte lagt ner sin själ i, för att om tjugo år samla ihop det bästa till en cd-box. Hellre gödsla med allt han vill säga än ge ut finsmakaralbum.
Ändå är Night falls over Kortedala bara hans tredje fullängds-cd, likt de två tidigare en riktningslös samling låtar inspelade över en lång tid snarare än ett sammanhållet album. Och Jens Lekman fortsätter envist att inte gardera sig.
Naturligtvis kan man välja att lyssna ironiskt på hans texter, där han droppar dråpliga oneliners för att i nästa strof vända ut och in på sitt hjärta. Det är upplagt för missförstånd - hamnar man på fel våglängd med Jens Lekman från början är det väldigt svårt att komma rätt.

På Night falls over Kortedala är det nog ännu svårare än tidigare att komma in oinvigd. Även om tillvägagångssättet är detsamma som på tidigare album - låna vitt och brett, sampla där det behövs, använd det instrumentarium och den genre som passar just den låten bäst - så känns det ofta större och tyngre, mer belastat än tidigare. Det inleds på storvulet filmmusikmanér med rullande trummor och stråkar i låten And I remember every kiss, och avslutas med den lätt studsande Friday night at the drive-in bingo, men linjen däremellan är långt ifrån rät. Disco, stel soul och lika stela karibiska rytmer, singer songwriterpop, alltid i en lager på lager-teknik som gör genrebestämning omöjlig och alltid med Jens Lekmans mjuka röst närmast.
Eftersom det är skivans grundförutsättning att den är osammanhållen är det naturligtvis omöjligt att hålla splittringen mot den - men ändå, det är bara hälften av låtarna jag gärna återvänder till flera gånger, de andra står mest i vägen. Men de jag gärna lyssnar på platsar alla i den där cd-boxen om tjugo år.