Sällan har väl en svensk film haft så höga förväntningar på sig. Miljoner svenskar har läst Jonas Jonassons succédebutroman, en bok som också har översatts till 33 språk. Filmen har kostat mer än de flesta att spela in och det är nog fler än jag som undrat över hur man kan gestalta bokens många miljöer i rörliga bilder. Men Felix Herngren ror hem projektet fenomenalt kul.
Allan Karlsson må ha haft en taskig barndom men han behåller sitt intresse för explosioner intakt när kliver omkring i livet och världen med öppet sinne och skaffar sig vänner och antagonister på de mest oväntade ställen. Det bästa av allt är att han inte slutar med det fast han råkar ha sin hundrade födelsedag. Den dagen rymmer han från ålderdomshemmet. Så får han hand om en mystisk resväska och så rullar den och handlingen på.
Han berättar själv, med sluddrande gammelmansröst och många tillbakablickar. Allan Karlsson har oförhappandes och i förbifarten spelat en huvudroll i några av världens största händelser det senaste århundradet. Likt Zelig i Woody Allens film med samma namn, eller Forrest Gump i Zemeckis ömsinta komedi dyker han upp i kända personers närhet, som Oppenheimers när atombomben konstrueras och Stalins, när det kalla kriget formas.
Möjligen att man kan sakna bokens händelser i Nordkorea och lite bakgrundsfakta om de andra människorna som finns i hundraåringens nutid. Men Herngren berättar med sådant flyt att det mesta övertygar.
Iwar Wiklander, denna fina skådespelare som gästspelat i Uppsala flera gånger, gör en gubbklurig något yngre parhäst till hundraåringen och i en mängd biroller finns flera andra kända skådespelare. De korkade mc-gänget som jagar efter väskan är fyrkantigt stockdumma, medan Ralf Carlssons mysterielösande polis är mer raffinerat korkad.
Men främst gör Robert Gustafsson en fantastisk insats som denne Allan, från det han som ung 20-åring beger sig ut i världen på jakt efter en egen plats och till vår nutid. Lite minuspoäng blir det för att det ibland är svårt att höra vad han säger. Väl många möten sker på offentliga pissoarer också. Kanske en liten eftergift åt de gubbar Robert Gustafsson annars brukar gestalta.
Även om en och annan stryker med längs vägen för denna underfundiga man så vilar både hans rollfigur och själva historien på en sympatisk humanistisk grund. Filmen bör kunna uppmuntra och roa de flesta, utan alltför mycket krävande engagemang.Filmatiseringen av "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" är en vitalisering för svensk filmkomik.