Regissören Wes Anderson är 185 centimeter lång, vilket inte har någonting med hans nya film att göra. Däremot visar det att man inte behöver vara någon som kompenserar sin litenhet för att göra stor film. Anderson har gjort ett antal nu och titlar som "The Royal Tenenbaums", "Life Aquatic", "Den fantastiska räven" och förra årets superba film "Moonrise Kingdom" tillhör alla det som gör livet värt att leva.
Anderson har sin alldeles speciella, superestetiska, stil och alla hans filmer är visuella mästerverk, in i minsta detalj, Man ska egentligen se hans filmer minst två gånger tätt inpå varandra för att kunna ha en chans att hinna se allt. Inte minst för att upptäcka all underfundig humor, förutom alla de underbara karaktärerna.
Hans nya är inget undantag, och är kanske hans bredaste berättelse hittills. Den snuddar vid farsen emellanåt, fast förstås den helt egna andersonska varianten av genren. Runt hörnet ligger alltid svärtan, vemodet.
Här handlar det om det fiktiva jättekomplexet The Grand Budapest Hotel, beläget någonstans i sydosteuropa under mellankrigstiden. Det handlar främst i denna myllrande berättelse om conciergen Gustave H, en mycket viktig kugge för att få verksamheten att gå runt. Tillsammans med hisspojken Zero dras han in i en gigantisk arvsfejd, samtidigt som kriget rycker närmare. Deras äventyr skildras i hisnande fart med många oväntade och fantasifulla lösningar. Bara det fantastiska hotellet är värt att se filmen för, det kommer i två versioner dessutom.
Wes Anderson säger sig vara inspirerad av författaren Stefan Zweig och det gäller nog främst stämningarna. Det är en omisskännlig doft av tiden innan Andra världskriget, inte minst i de fiktiva ländernas soldater med förvrängda SS-emblem.
Som om det inte räckte med den rika historien och de många infallen passerar en stor mängd kända skådespelare revy i större eller mindre roller. Ralph Fiennes gör en praktroll som den verserade och finurlige Gustave H, en man som sirligt tar sig igenom de flesta situationerna och slåss för de små. I andra roller ses Bill Murray, Jude Law, Tilda Swinton, Willem Dafoe, Jeff Goldblum, Edward Norton. Owen Wilson, Tom Wilkinson och många fler, alla till synes nöjda med att få vara med i en Wes Andersonfilm trots små roller.
Som hisspojken (eller hur man nu översätter "lobbyboy" till svenska) introduceras den unge Tony Revolori, som gör det mycket bra.
Här hade för en gångs skull filmen fått vara längre.