Visuellt häftig sagosurrealism

Det tar ett tag innan man kommer in i den parallella och lite tillkrånglade sagovärlden i Guldkompassen. Här råder en egen logik och varje människa följs av en daimon, själen i djurgestalt.

12-åriga Lyra, som görs av en Ronjalikt kaxig Dakota Blue Richards, är föräldralös, men bor på ett college i Oxford Hon är övervakad av sin farbror, Lord Asriel, spelad av Daniel Craig, som ska bege sig till Nordpolen för att forska om ett mystiskt Stoft. Några barn försvinner. Måntro det kan ha något att göra med den maktfullkomliga Magistraten, som vill bestämma över vad folk ska tänka?

Nicole Kidmans mystiska vetenskapskvinna är som hämtad från en film noir från 40-talet. Hon fascinerar Lyra, men så vill hon åt den sanningssägande Guldkompassen.
Det är en berättelse full av fornnordiskt sagostoff och aningen filosofi. Förnuft står mot religiöst färgade auktoriteter och en kvinnlig princip kämpar mot en manlig, ungefär som i Trollflöjten.

Rent visuellt är filmen fantastisk och surrealistisk med spetsgotik och istempel i en sorts retro-futuristisk miljö. Det har inte visats så många märkliga farkoster i rörelse sedan Kevin Costners kalkonaction Waterworld och det är faktiskt samma scenograf till båda filmerna.
Filmbolaget hoppas nog att Guldkompassen ska bli en uppföljare till Sagan om Ringentrilogin, samt filmerna om Harry Potter och Narnia, men riktigt samma styrka i berättandet finns inte här.
Filmen slutar med en skamlös cliffhanger, praktiskt taget mitt i en mening. Det irriterar mer än lockar till att se nästa film i den förmodade serien.

Visuellt häftig sagosurrealism

Guldkompassen är en visuellt fantastisk film, full av fornnordiskt sagostoff och aningen filosofi. Men cliffhangern i slutet är mycket irriterande, tycker Susanne Sigroth-Lambe.