Handlingen i The Bling Ring bygger på verkliga händelser. Under åren 2008 och 2009 bröt sig en grupp kändisbesatta tonåringar in hos ett flertal Hollywoodstjärnor som Paris Hilton och Lindsay Lohan. De hann stjäla kontanter och prylar till ett sammanlagt värde av tre miljoner dollar innan de åkte fast och dömdes till varierande fängelsestraff.
I filmen har karaktärerna andra namn, men bygger i stort på verklighetens gängmedlemmar. Marc är en lite småvilsen tonårskille som efter diverse problem hamnar i en ny skola. Där lär han känna den gränslösa Rebecca, som bjuder in Marc till en värld av droger, klubbande och kändisdyrkan. Där finns också Chloe, tuffa Nicki – brilliant porträtterad av Emma Watson – samt Nickis adoptivsyster Sam. Marc blir snabbt bländad av den vilda livsstilen och den bekräftelse han alltid längtat efter. Gänget nöjer sig dock inte med att läsa om de stjärnor de beundrar – genom internet tar de reda på när deras idoler inte är hemma och det därmed är fritt fram för dem att ”hälsa på”.
Deras första offer blir celebriteten Paris Hilton (verklighetens Bling Ring-gäng lär ha valt ut henne för att ”hon var dum och säkert hade pengar liggandes hemma”). Ungdomarnas förtjusning över att plötsligt vara inne i den bubbla de beundrat på avstånd vet inga gränser, och likt en flärdsuktande Baader Meinhof-liga går de bärsärk i stjärnans garderober och smyckeskrin. Som en extra touch spelade man in dessa scener hemma hos Paris Hilton, ett hus som annars hade varit ”omöjligt att återskapa” enligt regissören själv.
Efter den inledande succén fortsätter gruppen att ta allt högre risker, och lusten och magkänslan får styra deras stöldturné. Men allt har ett pris och ett slut. Sensmoralen i denna moderna saga är desto mer svårsmält – det spelar ingen roll på vilket sätt du blir känd, bara du ser till att bli det. Och kanske är det detta torra budskap som gör The Bling Ring så oemotståndligt cynisk och glittrande. Det helgjutna soundtracket gör dessutom inte saken sämre.