Visst behövs Gudibrallan

Omslaget är precis så skruvat som man kan förvänta sig, med röda fanor och anspelningar på Sovjetstaten, och som vik-upp ett pinupfoto på Christina Lindberg, känd utvikningsflicka på 1970-talet som nu är 50 plus. Ett elegant foto förvisso, och för att göra smaklösheten komplett har hon sovjetisk officersmössa på sig. Ja, vem behöver påminnas om kommunismen i dessa postkommunistiska tider? Gudibrallan har alltid stått utanför allt och alla, och var föga rumsrena också inom proggrörelsen. Det nya albumet inleds kaxigt med Tare i dalen, där Örjan Tejre med ironiskt varggrin konstaterar att sådant som medbestämmande och solidaritet är förlegade floskler, numera är det den råa kapitalismen som gäller, det var ju så vi ville ha det. Friska rallarsvingar utdelas mot en radda nutida företeelser. Gudibrallan slår åt vänster och höger, språket är på en gång naivistiskt lekfullt och grovkornigt, och Örjan Tejre låter lika befriande nonchig som alltid.Det som främst skiljer albumet från Gudibrallans tidigare är det musikaliska. Den förr så burkiga produktionen har ersatts med en ganska tung ljudbild, spelet är punkigt ostyrigt men har en speciell energi, med fet rockgitarr och roliga arrangemang. Dagens Gudibrallan närmar sig klassisk garagerock och punk och låter faktiskt bättre än någonsin.