Borgen har tagit ett språng i tiden. Två och ett halvt år har passerat mellan slutet av andra säsongen och början på tredje. Det lämnar en hel del frågor obesvarade: Hur blev ex-statsminister Birgitte Nyborgs dotter frisk? Försökte Birgitte och ex-maken Philip någonsin att närma sig varandra igen? Och, hur kommer det sig att ex-paret, journalisterna Katrine och Kasper, som blev ihop igen, nu har fått ett litet barn – men ändå är varandras ex på nytt? Ja, och just det, eftersom detta är en tv-serie om politik, varför är Birgitte Nyborg ex-statsminister nu?
Så många ex, så mycket som är ”före detta”, när danska succén Borgens tredje säsong nu äntligen visas i SVT. Initialt blir jag besviken. Förra säsongen slutade faktiskt hyfsat spännande, och som den ryggmärgsstyrda tittare jag är blir det svårt att ta till sig att det här tidshoppet är ett bra sätt att göra fräsch nystart med serien – jag vill ju veta vad som hände! Men, det räcker att komma en bit in i andra avsnittet för att fatta att det inte är fråga om någon nollställning av berättelsen. Spänningar finns kvar, allt är inte utrett. Skönt.
***
Dessutom, när Birgitte Nyborg nu lämnat politiken bakom sig för diverse glassiga uppdrag i bolagsstyrelser med lyxiga långresor till jordens alla hörn som direkt konsekvens av detta, blir också seriens politiska innehåll mer underhållande. För, som det tämligen blixtsnabbt ska visa sig, Nyborg kan ju inte hålla sig ifrån politiken. Känner man hennes karaktär inser man att det skulle kunna ha varit vilken droppe som helst som fick bägaren att rinna över, men det konkreta skälet till att nu åter ger sig in i politiken är att hennes parti, De Moderate, varit med och röstat igenom en kontroversiell lag som gör det lättare att utvisa människor ur Danmark.
Efter att Nyborg förlorat en strid om partiledarskapet i sitt gamla parti bestämmer hon sig för att starta ett nytt. Och det är här som Borgen ger sig in i ett nytt skede, det är nu som serien kan tillåta sig att förhålla sig friare och vildare till den politiska realiteten. För statsminister Birgitte Nyborg innebar det politiska livet en lång räcka byråkratiska kompromisser, som den underdog hon är nu kan hon tillåta sig några extra skopor idealism. Det tycks passa serieskaparna lika bra som det klär Sidse Babett Knudsens karaktär.
Är det realistiskt? Tja, ungefär lika mycket så som Emily Mortimers MacKenzie i The Newsroom är trovärdig, när hon beslutar sig för att göra objektiv och folkbildande journalistik och får nyhetsankaret och övertygade republikanen Will McAvoy (Jeff Daniels) att kväll efter kväll leverera nyheter som gör slarvsylta av hans parti. Men, det gör inte så mycket – i något av fallen – eftersom visionär demokratisk politik och dito seriös journalistik uppenbarligen pejlar in en slumrande längtan i människors bröst. Och kan vi inte få det i verkligheten, kan vi i alla fall få det på tv.
***
Alla pratar om serien Louie med Louis CK, så jag började också titta. Trodde jag, tills det visade sig att Lucky Louie med Louis CK inte alls är samma sak Louie med Louis CK. Men roligt var det, och Louie har jag kvar.