Virtuosa dialoger på Londons teaterscener
KRÖNIKA. Om man tycker sig få för mycket av romandramatiseringar och dramaturgiska hopkok väntar the real thing i London. Lars Lambert ser politisk teater som fungerar som blixtrande komedi.
Lars Lambert
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I Sverige har intresset för Shaw gått i vågor. På 1970-talet spelades han i vänstervågens kölvatten, då just Major Barbara gavs i flera uppsättningar. Den har åter sin aktualitet i en tid när offentlig välfärd är på retur och den privata filantropin på väg tillbaka.
Shaw hade under sina dagar som socialistisk agitator i Londons East End tampats med Frälsningsarmén i kampen om själarna och erbjudit general Booth ett samarbete, vilket dock försiktigtvis avböjts.
När Shaw med sin förkärlek för lite konstruerade konflikter och spetsiga diskussioner tar upp ämnet ställer han den brinnande frälsningsofficeren Barbara mot fadern, kanonkungen Undershaft, löst modellerad efter Alfred Nobel som med sina dynamitpengar ville främja konst, vetenskap och fred. Medan Barbara i soppkök och härbärgen strävar att lindra villkoren för sluminvånarna, såväl andligt som lekamligt, sörjer kapitalisten Undershaft i sina välordnade fabriker för att hans arbetare blir mätta och nöjda. Han menar att hans pengar gör mer nytta än hennes religion i kampen mot det som är roten till allt ont: fattigdomen!
Konflikten kulminerar när Barbara upptäcker att frälsningsarméns filantropiska verksamhet är beroende av bidrag från whisky- och vapenfabrikanter och desillusionerad lägger av uniformen. Inte överraskande ger den ironiske och provokative Shaw kanonkungen de slagkraftigaste argumenten och kvickaste replikerna. "Jag är miljonär. Det är min religion." Undershaft vet att det mesta är till salu och att maten går före moralen. Mycket riktigt hyllades Shaw också av den unge Brecht som strax skulle skriva Tolvskillingsoperan.
Det är politisk teater som blixtrande och effektiv komedi. Vad hade inte Shaw gjort av dagens bolagsplundrande direktörer vars svindlande bonusavtal hotar att ruinera de företag de är satta att sköta. Eller den kapitalism som med skenande varuproduktion och konsumtion snart gjort slut på klotets resurser.
På en av privatteatrarna vid Shaftesbury Avenue ges Noël Cowards The Vortex. Den hade premiär i West End på Cowards 25-årsdag med honom själv i en av huvudrollerna och innebar ett dramatiskt genombrott som ruskade om 1920-talets Londonteater ungefär som John Osbornes Se dig om i vrede trettio år senare. The Vortex spelades i ett par hundra föreställningar, fortsatte på turné till Broadway och filmades. Om det hos Shaw handlade om far och dotter så rör det sig hos Coward om mor och son. Ingredienser som ungdomligt drogmissbruk och medelålders nymfomani har inte samma chockverkan nu som då, men pjäsen bjuder redan från början på den virtuosa dialog som de närmaste decennierna skulle bli Cowards signum.
Här spelas den i snabb elegant regi av legendariske Peter Hall, som en gång grundade Royal Shakespeare Company och sedan efterträdde Laurence Olivier som chef för National Theatre. Hans senaste projekt är The Rose of Kingston, ännu en rekonstruerad elisabetansk teater. Nya äventyr väntar.