Vintervisor från en gammal bekant

Det handlar återigen om ett avskalat akustiskt album, av liknande snitt som Xavante och 12 sånger, med Lundell ensam till egen gitarr, munspel och lite syntfonder. Denna gång också med julen och vintern som ett slags tema eller stämningskuliss.Att höra en ny skiva med Lundell är numera nästan som att få brev från en gammal bekant. Man känner igen sig, och alla de som tycker om att befinna sig i Lundelland kommer att trivas också med En eld i kväll.Det är mycket kvinna och man, kärlekslängtan och långväga återseenden med grå stänk i håret. Det är berättelser i tredje person om vanligt folk som gifter sig och skiljs, sorgesamt iakttagande med mycket medkänsla, liksom i sången om familjepappan som tar sig några järn innan han sätter på sig tomtemasken.Det är lite Hemingwayromantik, karibiska öar och hotellrum, på gränsen till klichéer, eller så sjunger Lundell stillsamt i valstakt om ett slags triangeldrama i Nattcafé, nästan som en svensk version av Leonard Cohens Famous blue raincoat.Liksom tidigare i Ulf Lundells produktion blir julen ämne för både tvivel och försoning, och få svenska artister kan med några enkla formuleringar fånga det svenska mörkret och kylan som han, med snö och isar ²som råmar och ljuder².Som titeln tycks understryka handlar det närmast om ett slags brasvärmarvisor, och oavsett om Lundell är nykterist får det gärna vara lite rom eller vin till elden, nu som då. Det värmer.Gitarrspelet är enkelt men lågmält välbalanserat, rösten klarare och mindre skrovlig än under partajåren. Men den mogne Lundells svaghet är alltjämt att han emellanåt tenderar att flyta ut, i långa berättande sånger som lider viss brist på melodier och konturer. Avslutande Världens mitt, liksom Fem timmar till landning, blir mest bara pretentiöst pratiga.Av den anledningen föredrar jag trots allt 12 sånger, hans första akustiska album som har ett mer distinkt låtmaterial.