Uppsalabekante Rickard Arnberg sjunger standards med en lätt ”twist”, ifråga om små glidningar utanför de vedertagna melodistråken. Lite grann som en ung Bryan Ferry skulle ha gjort det.
Ibland kan det låta svajigt osäkert, men Arnberg vinner på sitt energiuttag som har en hög lägstanivå. Inledande Fly me to the moon är utmärkt, och Kinks-klassikern Sunny Afternoon klär i jazzkostym, med rejäl stuns från ensemblen som kompar Arnberg.