Vinner på charm

Jag önskar verkligen ett bättre öde åt de här karaktärerna, åt den här historien, åt skådespelarna och regissören. De är alla värda något mer än det som 29-årige Shahriyar Latifzadehs debutfilm, liksom allt fler svenska filmer tillkommen utanför Filminstitutets stödsystem, är.
Kärlek 3000 annonseras som "en naiv kärlekssaga" och "en liten film", och med den programförklaringen har man i och för sig friskrivit sig från en del ansvar. Historien är enkel och välbekant: pojke möter flicka, de får en kort, intensiv tid tillsammans innan de måste skiljas - hon visar sig vara döende, en svårt sjuk "ängel på nitton år."

Latifzadeh låter berättelsen bildsättas på ett sätt som uppfyller alla våta drömmar för Stockholms turistchef, och nog fungerar de bildsköna vyerna för att visa hur tillvaron sätts i ett nytt ljus för de unga tu. Men Latifzadeh och hans fotograf Martin Thurfjell har också gjort övertydligheten till rättesnöre, och man undrar om det är ett medvetet stilgrepp eller om det sker oreflekterat.
Visst, Latifzadeh hymlar inte med att han spelar med klyschor, problemet är att han enbart spelar med klyschor, och man kommer inte undan med vad som helst bara för att huvudpersonen i inledningen noterar att filmen inte visar allting så som det var, utan så som han minns det. Samtidigt har filmen många försonande drag, där en dialog som faktiskt fungerar och den rara tonen är två av utropstecknen.

Filmen vinner helt klart på sin charm - som till stor del bärs av regissören som också spelar huvudrollen: hans ärliga, öppna ansikte och oförställda vänlighet bör få varje åskådare som inte är fullständigt förtappad att svälja invektiven, och han levererar en replik som "Vi som älskar Piggelin måste hålla ihop" med den fullständiga självklarhet som smälter alla in.

Vinner på charm

Visst, regissören Latifzadeh hymlar inte med att han spelar med klyschor, problemet är att han enbart spelar med klyschor, tycker Mårten Markne.