Vilse i kulturen
Marianne Lindberg De Geer är konstnären som öppet ifrågasatt såväl galleristernas makt som konstkritikernas förkärlek för manliga konstnärer. Nu ställer hon ut Vilse i kulturen på Uppsala konstmuseum.
Foto: Scanpix
Hon gör så då och då. Petar och viftar med armarna, gestikulerar och ritar med fingret på bordet för att förklara hur hon menar. Vi sitter i kaféet vid museets entré. Samtalet löper närmast omärkligt bort från konst till föräldraskap, rasism, integrationspolitik, feminism, skolmassakern i Finland och vidare till USA och presidentkandidaten Barack Obamas eventuella kvinnlighet innan jag säger att vi kanske skulle prata lite mer om Vilse i kulturen, som utställningen på konstmuseet heter.
Marianne Lindberg De Geer blir tyst för ett ögonblick. Sedan säger hon:
- Egentligen vill jag inte säga ett ljud. Jag tycker att folk ska få använda utställningen som de vill.
Hennes man, Carl Johan De Geer, ligger på en soffa och vilar, eller tjuvlyssnar, en bit bort. En stund tidigare var vi i utställningssalen där Marianne Lindberg De Geer tillsammans med intendenten Maria Dahlström diskuterade hur de 56 tavlorna skulle hängas. Carl-Johan De Geer dristade sig till att säga att en tavla var ganska ful och gott kunde gömmas undan. Marianne Lindberg De Geer svarade kärleksfullt med att ge honom en dusch i ansiktet med sin vattenflaska.
Tidigare har hon använt sig av maken i olika utställningar, både som bildobjekt och ljudkälla, men i Vilse i kulturen har han ingen roll. Tavlorna i utställningen är en blandning av amatörmåleri och hötorgskonst som Marianne Lindberg De Geer köpt in billigt och gjort om. Målningarna föreställer schablonartade svenska landskap, och i dem har hon målat in lika schablonartade afrikaner, klädda i färggranna yrkesdräkter. Hur hon kom på idén vet hon inte riktigt.
- Jag har alltid varit intresserad av amatörmåleri och hötorgskonst, och på vägen till min ateljé finns en butik som säljer afrikanska träskulpturer. Jag blev förtjust.
Mest vilse i kulturen är hon själv, påstår hon.
- När man är så gammal som jag då inser man hur jävla anpassningsbar man är. Vi har blivit så snabba med att byta åsikt, kläder, bröst och jobb... Är det något som inte fungerar kan vi låtsas att det är på något annat sätt. Man ska kunna ändra sig hela tiden, men herregud, vem är man då?
Hur detta hänger ihop med utställningen är inte helt givet. Men hon är inte ute efter att alla ska förstå heller.
- Jag är intresserad av konst som diskuterar saker, och blir glad om någon säger något som jag inte har tänkt på.
Utställningen pågår 4 oktober - 9 november.
Så jobbar vi med nyheter