Vad förenar prog och progg, det vill säga – den musikgenre som går under det brittiska namnet progressive rock och den som på korrekt svenska heter progressiv rock?
Ingenting, menar Ogge Sjölin från gruppen Oglin.
– Proggen är en politisk manifestation i första hand. Progressive rock däremot definieras av ofta långa låtar uppbyggda efter teman snarare än den klassiska rockens vers och refräng.
En del, svarar Peter Bryngelsson från Ragnarök.
– På 60-talet fanns det en psykedelisk rörelse som sedan fortsatte in i proggen. Och den hade också tydliga connections med progressive rock.
Båda banden uppträder på Uppsala progressive rock festival i parksnäckan, men inget av dem vill definiera sig själva med genren. Oglin spelar med egna ord kort och gott ”rock”. Ragnarök i sin tur har klassats som såväl progg som prog, men vill snarare knyta an till den där äldre, öppet sökande psykedeliska traditionen och band som Träd, gräs och stenar, Bo Hansson, tidiga Pugh Rogefeldt och Uppsalas Arbete och fritid.
Det är snarare fansen än artisterna som håller hårt i etiketterna, menar Peter Bryngelsson.
– Ta till exempel Metallica. När de började bredda sig blev fansen jättebesvikna.
Linus Johansson, filosofidoktor i musikvetenskap vid Uppsala universitet, förklarar fansens stränghet med de poplära genrernas betydelse för olika subkulturer och motkulturer.
– Vi kan hitta ungdomskulturer i 40-talets "swingpjattar’" och "nalensnajdare", och redan under mellankrigstiden i "jazzgossarna", som Karl Gerhard skrev en satir om.
Genrerna har alltså fungerat identitetsskapande. Under 50-talet stod rockers och mods mot varandra, och under 70- och 80-talen uppstod konflikter mellan punkare och hårdrockare, hårdrockare och syntare, syntare och hiphopare.
Den här utvecklingen har enligt Linus Johansson ofta passat skivbolagen utmärkt i marknadsföringen av artisterna.
– Under 1980-talet började undergroundrörelsen växa sig starkare. Ironiskt nog blev genretänkandet då bara ännu viktigare, när grupper hittade på nya beteckningar för att framstå som mer äkta och unika än de andra inom rörelsen.
Det blev viktigt att exklusivt hålla sig till en subkultur och bara lyssna på dess musik. Fast helt konsekvent var man kanske inte...
– Sent på natten under efterfesten kunde "förbjuden musik" komma fram ur gömmorna och åtnjutas i nära vänners lag.
I dag är genrerna fler än någonsin. Peter Bryngelsson beskriver läget som helt förvirrat.
– Vad är till exempel skillnaden mellan ”elektronisk musik” och elektronika? Eller titta på metalgenren. Om du googlar kommer du att hitta minst tjugo underkategorier, men om du frågar ett metalfan om skillnaden mellan death metal och black metal – han vet inte!
Som om det inte vore nog har artisterna dessutom en förmåga att med jämna mellanrum byta riktning, överskrida genregränserna. Även det har kommersiella förutsättningar, enligt Linus Johansson.
– Industrin har vuxit och konkurrensen har hårdnat. Det finns helt enkelt så många fler artister som måste hitta nya stilar, så de kan marknadsföras med nya försäljningsargument.
Läget må framstå som kaotiskt för den oivigde, men som Peter Bryngelsson poängterar fungerar genreuppdelningen också som orientering i ett oändligt musiklandskap. En festival som heter Uppsala progressive rock ger åtminstone en fingervisning om vad den handlar om.
Om det sedan slinker in någon gammal proggare så gör väl inte det något.