Vill vara en tolkare
På söndag får Claes Jansson ta emot UNT:s jazzstipendium och framträder också på Jazzens dag. Många anser att Claes Janson är Sveriges bästa sångare. Själv har han beskrivit sig som en tolkare, en som vill hitta spännande låtar "och sätta in dem i min värld".
— Jag är oerhört selektiv. Jag lyssnar på mycket, men steget därifrån till att sjunga det är ofta väldigt långt. Jag hittar kanske tio låtar om året jag vill sjunga, och hälften av dem är låtar som legat och mognat. Det kan vara gamla standards, men även låtar som skrivits för mig kan behöva ligga ett tag, säger Claes Janson.
Senaste skivan Ångbåtsblues med blandade sånger om Stockholm är ett exempel på "en frukt av lång mognadsgrej", som Claes Janson uttrycker det. Några sånger kommer från ett Bellmanprogram med Göteborgsmusiken, några härrör ur ett Ramelprogram med Bohuslän Big Band, Cornelis- och Olle Adolphson-låtarna har han länge tyckt om att sjunga.
Vill göra låtar på sitt sätt
— En del av Lundells låtar tycker jag är jävligt bra. Jag har bara gjort dem på mitt sätt.
Att göra saker "på sitt sätt" är något av ett signum för Claes Janson. Han har sjungit romanser på "sitt" sätt och med "sin" typ av ackompanjemang. På första albumet i eget namn, Frestelser från 1989, sjöng han Jussi Björlings paradnummer Till havs — som jazzballad.
— Vi fick begära tillstånd av kompositören Gustav Nordqvists dödsbo för att få ge ut den. Hans dotter var först skeptisk, men när hon fick höra vår version sade hon "det är första gången man hör vilken vacker sång pappa skrev". Låten har ju försvunnit i någon sorts sprinterfinal för operasångare.
Men faktiskt har Claes Janson stått på en operascen. I Folkoperans barnopera Drakdödaren som hade premiär 1998 sjöng han rollen som Regin, den trollkunnige smeden som smider svärdet som Sigurd dödar draken med. Regin skulle vara en främmande röst i sammanhanget.
Helt akustiskt
— Jag anlitades för att använda min egen röst. Det var en utmaning att jobba helt akustiskt. Operasångare har en fruktansvärd power i rösten och jag fick också till det med min raka, vibratolösa röst.
Claes Janson föddes 1947 i Nyköping men hann börja med jazz redan innan rocken kom med "Elvis och Tommy och hela den där hysteriska grejen".
— Rocken blev oerhört dominant. De främsta jazzsolisterna spelade bakom Little Gerhard, de som orkade vill säga.
I Nyköping blev han "rockprins, jag var för ung för att bli kung", och efter flytt till Sundsvall turnerade han som 17-åring i folkparkerna med Canyon Group, ett band som spelade musik i Kingston Trio-stil. I Uppsala efter studenten kom han med i en trio som kallade sig Good Morning Blues efter den enda låt de kunde riktigt ordentligt. Numera är bandet en septett och har inte bytt en enda medlem under sina 34 år.
Som ett äktenskap
— Vi har gjort precis samma sak hela tiden, vissa av våra mest önskade låtar är de första vi spelade. Det har blivit som ett äktenskap och vi trivs i varandras sällskap nästan jämt.
Men på vägen dit hann Claes Janson med att vara ansvarig för att boka svenska artister till en semesterort i Spanien, arbeta som scenmästare på Hamburger Börs och direktör på Fasching i slutet av 70-talet. Han blev etablerad i Musiksverige även som sångare men hade ingen solokarriär förrän första skivan Frestelser spelades in 1989. Sedan dess har det blivit sex ytterligare skivor i eget namn, men Claes Janson har ännu inte fått något stort genombrott.
— Det är klart att jag vill ha framgång och tjäna pengar men det betyder allt mindre. Det är mig fullständigt främmande att göra något för att jag tror att det ska slå. Jag får ofta höra att jag inte är känd för de stora massorna, och man menar de som inte är intresserade av musik men körs över av den. Jag är intresserad av att nå dem, såklart, men på mina villkor. Jag skulle bli glad om jag kunde väcka dem att bli intresserade av musik genom att göra sådant jag tycker är bra.
Trogen publik
Claes Jansons publik är kanske inte stor, men han säger att den är trogen. Han säger att han nästan känner igen dem som kommer och lyssnar på honom.
— Jag märker att det jag gör betyder mycket för människor. Folk har påstått att de har använt min musik som terapi eller någonting att hänga upp livet på.
Kan man inte få storhetsvansinne av det? Eller bli livrädd?
— Jag kan bli lätt oroad över hur stor betydelse det jag gör har. Men det är väl heller ingen nyhet att musik kan fungera så. Efter elfte september har jag fått frågan "hur känns det att gå upp på scenen", och jag ser en än större anledning att möta min publik och sprida ljus i ett sådant läge. Mitt förhållande till publiken är en allvarlig grej.
Så jobbar vi med nyheter