”Säg det i toner, och inte med ord”. Så lyder budskapet i den gamla visan, och konserten i Missionskyrkan gjorde allt för att bevisa dess sanningshalt. Ett antal människor talade om konserten och kvinnodagens innebörd, men samtliga led uppenbarligen av mikrofonskräck. De stod vid sidan av och mumlade snabbt eller bad uttryckligen om lägre mikrofonvolym(!). Resultatet blev att av det budskap dessa ville förmedla snuddade endast i obegripliga bråk- delar vid mina öron. Det återstod för kör och gästsolist att komma med ett budskap.
De första tre verken var alldeles enastående, amerikanskan C McDowalls fritonala ”Regina Coeli” och svenskan Maria Bångs vågsvallande böljande klanger i verket ”Hav”. Slovenskan Nana Fortes närmast liturgiska verk ”Libera Me” bjöd på än mer avancerat fritonala klanger i enormt krävande dynamik. Skickligt hanterat vackert verk.
Gästsolisten Clara Lindsjö har lärt sig att elegant hantera den s.k. looping-tekniken som gör att hon kan sjunga flerstämmigt och kvasi-instrumentalt med sig själv. Mycket imponerande, men nog begränsades hennes inlevelse av tvånget att dirigera tekniken. Bäst klingade hon då hon sjöng med kören i sista låten, passande kallad ”The Final”.
Vad hon sjöng om fick vi däremot aldrig veta, text gavs inte ut och ingen hördes heller. Körens övriga repertoar kom passande nog att leda fram till de två avslutande bästa verken. Performance- teknik, ton- och ljudeffekter utan egentligt sammanhang ledde fram till två storartade verk av K Rehnqvist och Y Skoog som gav en strålande final på vad som tyvärr blev ytterst ofullständigt i relation till konsertens syfte och ändamål.