Vilka svek bör förlåtas?

Ett år efter sin brors död är Jack fortfarande under isen, han dricker för mycket och är deprimerad. Bästa vännen Iris, tillika broderns tidigare flickvän, skickar i väg honom på cykel till sin pappas ensligt belägna stuga på en ö i havsbandet utanför Seattle, för en veckas kontemplation. Väl framme upptäcker Jack att huset inte står tomt, även Iris storasyster Hannah har tagit sin tillflykt till stugan för att slicka såren efter att ett mångårigt förhållande gått i kras. Snart anländer även Iris, som har något hon måste säga till Jack, till stugan. Triangeldramat kan börja.

Your sister’s sister verkar länge vara en rätt ordinär film. Dramat trion emellan framstår som lätt att förutse, att någon råkar ligga med fel person och att ömhetskänslor som länge undertryckts slutligen ska få brisera förstår man som publik tidigt. Ett välspelat kammarspel i gränslandet mellan familjedrama och komedi, där framför allt Emily Blunt och Rosemarie DeWitt som syskonparet glänser, en bra film på behagliga 90 minuter som uppskattas för stunden men glöms ganska fort efteråt tänker jag, redo att sätta en trea.

Men så händer något. En vändning i handlingen med en knapp halvtimme kvar som åtminstone för mig känns helt oväntad, som får filmen att växa till något mer och utmanar mig som åskådare. Vilka svek bör förlåtas? Vad är en relation värd? Och vilka situationer är ens möjliga att leva i, även om man är beredd att förlåta?

Att anrättningen, efter att ha kastats rakt upp luften, landar lite väl mjukt och tillrättalagt när allt ska knytas ihop i slutet är något jag är villig att blunda för. Så mycket uppskattar jag att Your sister’s sister lyckades överraska mig.
En gedigen fyra får det bli.