Människan är en social varelse. Vi lever med, genom och för varandra. Man kan kanske tycka att det är ett trivialt konstaterande. Men lika djup som vår instinkt att höra till är instinkten att exkludera. Gruppidentiteter spelar stor roll, också i politiken, men missförstås ofta. Amys Chuas nya bok ”Political Tribes. Group instinct and the fate of nations” (2018) tar upp gruppidentiteterna från ett amerikanskt perspektiv. Den bygger på ett par fallstudier och ett antal exempel från amerikansk samtid. Slutsatserna kan därför vara en smula långt dragna, men likafullt intressanta. Chua, professor i juridik vid Yale, är annars mest känd för boken World on fire (2003). Där myntade hon uttrycket ”Marknadsdominerande minoriteter” och drev tesen att välbärgade och framgångsrika minoriteter (vita i södra Afrika, kineser i Sydostasien eller indier i Östafrika osv), tillsammans med skriande ojämlikhet, är en av de främsta katalysatorerna för politisk tribalism och etniska konflikter. Något som i sin tur kan ta sig våldsamma uttryck.
Chua illustrerar sina teser om våra instinkter att höra till och att exkludera genom att hänvisa till forskning inom vida fält: historiska exempel blandas med sociologi, (social)psykologi och socialantropologi. På samma sätt som spontana ordningar uppstår i ekonomin, skapas grupplojaliteter och tillika animositet spontant i vår interaktion med andra. Detta kan illustreras i psykologiska experiment. För att trigga grupptänkandet behövs alltså ingen konflikt om resurser eller någon särskild orsak. Det är lätt att förstå att grupptillhörighet kan påverka våra religiösa föreställningar, vanor och traditioner. Samma lojalitet och animositet kan dock även påverka våra perceptioner på ett häpnadsväckande sätt.
I ett klassiskt experiment av psykologen Solomon Asch, 1951, påvisades att ett ringa grupptryck kan få många människor att se i syne. Asch placerade försökspersonen i en grupp där man skulle bedöma längden på ett streck. Två av svarsalternativen var uppenbart fel och det tredje korrekt. Men när andra, för försökspersonen dittills okända gruppmedlemmar, började uppge ett av de felaktiga alternativen så påverkade det sociala trycket övriga experimentdeltagare. Tre av fyra angav då ett streck som vem som helst egentligen kunde se var fel. Viljan att ansluta sig till den övriga gruppen tog emellertid överhanden.
På ett sätt kan detta ses som en naturlig följd av människans och mänsklighetens förflutna, där vi alltid har organiserat oss i små tätt sammanfogade grupper som byggt på religion, etnicitet, klan- eller släkttillhörighet. Stora delar av vår historia handlar inte om annat än att ge grupplojaliteten företräde. Detta krävde i sin tur lojalitet mot andra, och främst den eller de som hade fått eller tagit sig rätten att föra gruppens talan. Tribalism och konformitet har därför blivit vårt defaultläge.
Det är inte förrän mycket sent i historien som andra sätt att organisera samhället utvecklats. Inom ekonomin växte marknader fram som organiserade varuutbytet så att handel, specialisering och arbetsdelning blev möjlig. Inom politiken utvecklades folkstyre och rättsstat som, i sin tur, gav människor möjlighet att lösa gemensamma problem. Frågan om hur världen och samhället fungerade började utforskas genom vetenskap som byggde på systematik och förutsättningslöst prövande av hypoteser.
En utgångspunkt för framstegen på samtliga områden var att man ersatte de snäva grupplojaliteterna med opersonliga relationer. Syftet var att kunna interagera med dem utanför den egna gemenskapen. Dessa opersonliga relationer krävde att vi tolererade varandras olikheter, men lika viktigt var att kunna känna förtroende för dem som exempelvis tillhörde en annan folkgrupp, klan eller trosåskådning. Länge har vi trott att utvecklingen skulle gå i denna riktning, men den senaste tidens uppflammande etno-nationalism, religiösa fundamentalism och utbrott av sekteristiskt våld bör få även oss optimister att inse att så inte nödvändigtvis är fallet.
Chuas bok blir riktigt intressant när hon kopplar idéerna runt grupptillhörighet och lojalitet till läget i USA med dess politiska tribalism på såväl höger som vänster sida. Mycket har skrivits i svenska media om den amerikanska högerns tribalism: hur republikanerna har gött en vit och kristen identitetspolitik, alt right-rörelsen med fullblodsrasisten Richard Spencer som förgrundsfigur, och sedan 2015 etno-nationalismen inkarnerad i Donald Trump.
Mindre finns dock skrivet om tribalismen till vänster. Chua exemplifierar bland annat med hur medborgarrättsrörelsen går från kamp för lika rättigheter och fullvärdigt medborgarskap till förgreningen i samtida separatistiska rörelser som Black Lives Matter. I Martin Luther Kings kamp och rörelse välkomnades vita amerikaner, medan BLM i både sin retorik och framtoning bjuder in andra än svarta med armbågen – i bästa fall. Identitetspolitiken som handlade om att bli inkluderad på lika villkor som alla andra har blivit exklusion på egna villkor från majoritetssamhället. Kampen för tolerans har ersatts av en konformitet där alla som inte ville erkänna att USA är rasistiskt, eller förmår etikettera förfördelade grupper korrekt, kan skambeläggas eller fördömas.
En viktig förklaring till att utvecklingen accelererat under senare år handlar, enligt Chua, om klyftorna i det amerikanska samhället. Inte bara mellan vit och svart eller vita och minoriteter, utan klyftorna accentueras också bland de vita. Grovt uttryckt går skiljelinjen mellan en liten högutbildad elit (ofta bosatt i stads- och kustområden) och en större grupp lågutbildade (ofta boende på landsbygden och i inlandet). Klyftan är ekonomisk såväl som kulturell. Den förstnämnda, elitgruppen, ser ner på ”white trash” och ger dem stundom plumpa öknamn som gott och väl kan mäta sig med en ordinär tweet av den nuvarande presidenten…
Både antipatin och glåporden går igen hos den andra sidan, där man ser det vänsterliberala etablissemanget som sammanvuxet med det ekonomiska etablissemanget. En grupp som också uppfattas som ouppnåelig – även för den som skulle sträva efter att ta sig upp. Svaret har blivit det Chua kallar för en ”whitelash” där man retirerar till tribalism och både identifierar sig med och känner lojalitet med andra förfördelade vita.
Man kan störa sig på att författaren uppehåller sig så starkt vid, framförallt, etniska markörer samt att vissa passager i boken liknar anekdotisk bevisföring. Likväl – och det besväras jag nog ännu mer av – inser man att författaren fångar något väsentligt i dagens USA: Tribalismen som reflex och respons.