Viljan att berätta driver Uppsalafilmare
Viljan att dokumentera och berätta har fört Uppsalafilmaren Nima Sarvestani ut i världen flera gånger.
Nima Sarvestani
Foto:
Rädslan har varit en ständig följeslagare på hans resor, men han har hittat knep för att hantera den. I en utsatt situation kan hans förmåga att smälta in i mängden bli livsavgörande.
- Rädd är man alltid, men jag känner mig tryggare när jag omger mig med folk från trakten. Om ett problem skulle uppstå så ställer jag mig alltid i bakgrunden och är tyst, medan min lokale kameraman som kan språket och de informella reglerna får ta diskussionen eller i värsta fall muta de myndighetspersoner som blir hotfulla, berättar Nima Sarvestani.
Vi träffar honom i ett välordnat villaområde i Uppsalas utkanter. Afghanistans torra och steniga bergslandskap känns långt borta, men när Nima Sarvestani startar sin redigeringsutrustning och låter de senaste bilderna från Kabul fylla skärmen kommer vi plågsamt nära den afghanska vardagen. En ung flicka berättar inför kameran att hon har tvingats på flykt undan sin egen familj eftersom hon vägrar att bli bortgift.
De starka scenerna ska ingå i Nima Sarvestanis kommande dokumentär Women for women, en film om tre starka kvinnor i ett land plågat av ett hårdfört talibanförflutet, upprepade självmordsattentat och det pågående kriget mot terrorismen.
- Jag vill visa en alternativ bild av de afghanska kvinnorna. I västvärlden tror många att alla fortfarande går omkring i burka och tvingas böja sig för överheten, men det finns otroligt starka kvinnor i Afghanistan också, kvinnor som kämpar för en förändring trots alla svårigheter, säger han.
En av de afghaner Nima Sarvestani har valt att följa heter Latifeh Miran och är performancekonstnär i huvudstaden Kabul. Med hjälp av sin konst vill hon bland annat fästa uppmärksamhet på det ohyggliga förtryck som landets kvinnor fortfarande tvingas utstå i de områden där talibanerna ännu är aktiva.
- Förra året attackerade en grupp talibaner femton unga flickor på gatan genom att kasta syra i deras ansikten. Flickornas "brott" var att de hade gått i skolan. Latifeh Miran placerade därför ut femton kvinnor i en park, klädda i sorgedräkter. Det blev en fredlig protest mot talibanernas förtryck och en vacker installation på samma gång, berättar Nima Sarvestani.
Av säkerhetsskäl hade konsthändelsen inte annonserats ut i förväg. Ganska snart började dock flera män samlas i grupper runt verket. Åskådarna visste inte riktigt vad de skulle tro.
- De hade aldrig sett en performance förut. Nästan alla utgick från att kvinnorna hade ställts upp på rad för att avrättas offentligt, säger Nima Sarvestani och skakar på huvudet.
Via den modiga konstnären Latifeh Miran kom Nima Sarvestani också i kontakt med den kvinnliga politikern Habibeh Danesh samt den afghanska socialarbetaren Maryam Ahadi som driver ett skyddat boende för kvinnor som har tvingats fly från manliga släktingar.
- Det bor kvinnor i alla åldrar i huset, från sex till 60 år. De har anklagats för otrohet, blivit våldtagna eller lämnat hushållet utan tillstånd från sina män, ett "moralbrott" i Afghanistan. De flesta av dem är analfabeter, men de är väldigt medvetna om sin egen situation. De vill bestämma över sina egna liv, säger han.
Nima Sarvestani bär själv på starka personliga minnen från det brutala förtryck han utsattes för medan han fortfarande arbetade som tidningsjournalist i 1970- och 80-talens Iran. När shahen störtades i den islamiska revolutionen 1979 vändes tillvaron upp och ned för de flesta. Nima Sarvestani fick snabbt en föraning om vad de nya tiderna skulle föra med sig.
- Under shahens styre fick vi ibland skicka artiklar till säkerhetspolisen i förväg. De strök känsliga ord med rödpenna och skickade tillbaka texterna till oss innan vi kunde publicera dem. Efter revolutionen hann vi bara skriva en sak som de religiösa ledarna inte tyckte om, sedan var det slut med den tidningen, berättar Nima Sarvestani.
1984 omringades familjen Sarvestanis hus. Pappan och de två yngsta bröderna fördes bort. Resten av familjen sattes under hård bevakning.
- Beväpnade män flyttade in hos oss. De sov där i väntan på att våra vänner skulle komma på besök. Då skulle de också gripas. Det var så förödmjukande. Pappa släpptes efter ett tag men min 17-årige bror hängdes. Min 16-årige bror fick fängelse, men släpptes efter tre år, berättar Nima Sarvestani.
Familjen drevs på flykt. De lyckades smuggla med sig yngste sonen till Dubai. Han lever sedan många år i USA. Nima Sarvestani hamnade i Sverige. Här valde han att fortsätta sitt journalistiska värv, fast med en filmkamera i handen i stället för ett block och en penna.
- I början på 2000-talet arbetade jag åt SVT och då kunde jag resa tillbaka till Iran för att göra reportage. Att jag var journalist utsänd av ett utländskt tv-bolag gav mig en viss immunitet, även om jag aldrig kunde känna mig riktigt säker.
I ett kommande filmprojekt vill Nima Sarvestani uppmärksamma en fasansfull händelse som det har rapporterats förvånansvärt lite om, både i västvärlden och i Iran.
- 1988 skickade ayatollah Khomeini ut en fatwa. Alla politiska fångar i landet skulle få svara på en enkel fråga. "Stöder du Irans regim?". De som svarade nej avrättades. 3 800 fångar dödades i massmordet, ett av de största som har beordrats av en regering i modern tid. Världen visste inte vad som pågick. Inte ens fångarnas anhöriga fick veta något, säger Nima Sarvestani.
Han visar upp en kopia på fatwan, en kort text som ryms på en enkel sida.
- Ett litet dokument med tre skrivna rader som ledde till 3 800 människors död, säger han och suckar djupt.
SVT har redan ställt upp med en del av den finansiering som krävs för att ro filmprojektet i land. Bland brittiska och amerikanska finansiärer har dock intresset varit ovanligt svalt hittills.
- Jag för diskussioner med BBC. Vi får se vart de leder. Jag tror att många tycker att ämnet är för kontroversiellt. Men det spelar ingen roll. Jag tänker göra den här filmen i vilket fall som helst, påpekar han.
Nima Sarvestanis internationella genombrott kom för två år sedan då hans film Rea på njure väckte stor uppmärksamhet. Bland annat fick han ta emot ett pris i klassen Bästa dokumentär vid tv-festivalen i Monte Carlo.
Hans syster Nahid Persson Sarvestani är också en etablerad filmare sedan flera år tillbaka. För tillfället är hon bioaktuell med dokumentären Drottningen och jag. Nima Sarvestani har dock aldrig funderat på att samarbeta professionellt med sin syster.
- Hon jobbar på ett helt annat sätt än jag. Hon har andra attityder och värderingar. Vi är syskon. Därför borde vi nog inte arbeta ihop. Vi har bråkat sedan vi var så här små, skrattar Nima Sarvestani och måttar med handen.
Trots att han har upplevt mer av förtryck och orättvisor än de flesta så ser han inte sig själv som någon aktivist eller politisk filmare. Hans huvudsakliga uppgift är snarare att dokumentera missförhållanden så att omvärlden kan få upp ögonen för dem.
- Länder som Afghanistan och Iran behöver västvärldens uppmärksamhet och sympati, men de som bor där vill inte att väst ska blanda sig i. Många afghaner jag har pratat med säger till och med att de hade det bättre på talibanernas tid. Förtrycket var visserligen enormt men gatorna var i alla fall tryggare innan USA kom dit. Exemplet Irak visar också hur fel det kan gå när väst försöker blanda sig i en konflikt. Förändringar måste komma underifrån och inifrån i stället för utifrån, säger Nima Sarvestani.
När tror du att förtrycket i ditt gamla hemland Iran kommer att upphöra?
- Vi har levt med det i 30 år nu. Men jag är optimistisk. Irans befolkning tillhör de yngsta i världen. De unga är ofta högutbildade och de vill ha en förändring. Iranska bloggare är otroligt populära. Vi som ingår den iranska diasporan kanske inte kan komma överens helt, men så länge vi håller diskussionen levande finns det hopp.
Så jobbar vi med nyheter