Att en producent i Eriksberg i Uppsala sitter och gör beats till världsstjärnor som Eminems band D12, Bizarre, Stat Quo, Tony Koma, King Magnetic, Jessica Lamb och Adlib säger en hel del om hur musikvärlden har förändrats. Genom internet har musikens geografiska gränser suddas ut och genom musikprogrammens utveckling har gränserna för hur mycket och hur dyr studioutrusning man behöver för att göra bra musik snart upphört helt. Viktor Ax, vars riktiga namn är Viktor Axberg, är redan en etablerad producent med en imponerande meritlista, som förutom artisterna ovan bland andra innehåller samarbeten med Sean Price, Saigon, Ken Ring, Aki och Dajanko från Labyrint och Sebbe Staxx från Kartellen.
Trots det och trots att det redan släppts några smakprov från albumet är The lab rena sensationen för alla som gillar tung gangsterhiphop, vilket det skulle ha varit även om det var skapat i en studio i Los Angeles och producerat av någon av de amerikanska topproducenterna. Viktor Ax har skapat ett album som trots det breda spektrumet av gästartister är väl sammanhållet och saknar svaga stunder.
Producentalbum är vanligtvis ganska röriga historier som i första hand går ut på att producenten visar upp alla sina färdigheter, som en provkarta på vad han eller hon kan, för att generera mer jobbuppdrag. Samtidigt brukar de inte vara mer genomarbetade än en mixtape. Med The lab gör Viktor Ax tvärtom. Debutalbumet är slipat in i minsta beståndsdel och väl sammanhållet, dels genom intro, utro och tre interludes som handlar om hur en utstött kille utan vänner hittar sitt kall när han klinkar på ett piano och börjar göra musik, dels genom själva beatsen och låtarna som är varierade men följer en tydlig produktionslinje.
Det är beats starkt influerande av hur hiphopen lät på den amerikanska västkusten för fem till tio år sedan och ekar av producenter som Dr. Dre, Eminem och Jeff Bass, och skivor av artister som Game, 50 Cent och Eminem, men Viktor Ax har en egen touch där musiken faktiskt är brutalare och tyngre än det mesta som gjorts i Kalifornien. Med hjälp av skräckljudseffekter, orglar och rappare som stundtals visar upp sitt allra obscenaste textmakande blir det ett album som är ungefär så ruskigt det bara går utan att övergå i ren skräckrap.
Och skräckrap är det inte. Låtarna växlar mellan humoristiska provokationer där Bizarre rappar om att knarka och ligga med groupies dricka sprit till mer allvarliga spår om att mista en förälder och kärlek. För det mesta är låtarna drivna till sin spets, både produktions- och textmässigt. Vid ett blindtest skulle knappast någon hiphopkännare kunna gissa att albumets producent kom någon annanstans ifrån än USA. Det är lätt att glömma bort sig och haja till varje gång de amerikanska stjärnorna ropar något om Sverige och Viktor Ax.
En del nöjer sig med att drömma om saker som verkar omöjliga, andra försöker förverkliga sina fantasier.