I den socialrealistiska filmen Polis får vi följa Parispolisens barnskyddsrotel, de vars jobb det är att utreda de mest hjärtslitande kriminalfallen, där offren är barn.
Man skulle kunna förvänta sig cyniska och desillusionerade poliser som går omkring och suckar tungt. I stället får vi möta ett passionerat, grälsjukt och bullrigt gäng som plötsligt kan explodera i riviga politiska diskussioner eller dra grovkorniga skämt om kukar och fittor.
Ena stunden så tvingas de fråga ut en femårig flicka exakt hur hennes mamma och pappa går till väga när de tvättar henne i stjärten, i nästa stund viftar de med armarna i luften och är stöddiga mot varandra vid kaffeautomaten utanför. Det är som om man lät ett gäng aggressiva och lättsårade konstnärssjälar med bipolära tendenser ta hand om känsliga utredningar kring våldtäkter.
Det låter absurt och det är det också, men på något sätt så tycks det ändå fungera, åtminstone i Frankrike. För hur ska man annars hantera att man har världens tuffaste jobb i en av världens hårdaste städer där samtalsnivån redan är så uppskruvad, om inte genom att verkligen ge utlopp för sina känslor?
Trots den extremt dokumentära utformningen (filmen bygger på autentiska fall) så är det här precis vad filmen handlar om: känslor. När en hemlös och utblottad mor tvingas överge sin hysteriskt gråtande son till myndigheterna skär det i hjärtat. För att inte tala om när en tonårstjej tvingas föda fram ett dödfött barn, ett resultat av en brutal våldtäkt.
Polisen betraktar det döda flickfostret, döper det till Iris, lägger det i en påse, försluter påsen och går sedan ut för att ta en kopp kaffe, och drar ännu ett muntert skämt kolleger emellan.
Regissören Maïwenn angriper ett extremt svårt ämne på ett befriande okonventionellt sätt och hon gör det med ett myller av fantastiska skådespelare. Det gäller inte minst barnen.
Resultatet är en film som både äcklar och värmer, på samma gång.