Vidlyftiga Uppsalautflykter

Med sin egen grupp Flower Kings har Roine Stolt haft framgångar utomlands. Men Stolt spelar i fler sammanhang än så, t ex finns han med i återuppståndna Kaipa, och så har han under några år ingått i den internationella konstellationen Transatlantic, med Dream Theaters Mike Portnoy, Marillions Pete Trevawas samt Neal Morse som tidigare ingick i Spock¹s Beard.Det lär ha varit Portnoy som tog initiativ till gruppen, som andningshål och avbrott från den tyngre rock han vanligtvis spelar. Och nog finns det ett slags lustfylldhet, en energi och musikalisk espri hos Transatlantic, en känsla av att de på papperet ganska omaka musikerna entusiasmeras av varandra.På ett märkligt sätt lyckas gruppen förena långa komplexa sviter och trixiga meloditeman med en avslappnad inställning i samspelet, en känsla att de lyssnar mer på varandra än sig själva.Musiken är händelserik, spännande från klatschiga sångmelodier och Beatlespotpurrier till vidlyftiga solon. Bäst tycker jag om soloutflykterna, improvisationerna, när gruppen släpper förtöjningarna, ibland pådrivande och ibland svävande drömlikt. Roine Stolt gör flera starka insatser, redan inledande Duel with the devil visar vilken driven gitarrist han är.Och även om Transatlantic håller sig inom ett något snävare koncept än Stolts egna Flower Kings, så känns denna variant av proggrock mer lekfull än kalkylerad. Vilket också tycks bekräftas av det i sig något onödiga Beatlespotpurriet.