Karin Johannisson möter mig i sin trädgård i Luthagen där mognande äpplen gnistrar i septembersolen. Vi går in i den stora villan där hon bor med sin man. På ett glasbord i vardagsrummet ligger en prydlig hög böcker, alla med titeln ”Den sårade divan”. Det som den nu 70-åriga författaren säger är hennes sista bok.
– Jag är faktiskt förvånad över att det blivit så stor uppmärksamhet kring den. Men jag gissar att det beror på temat, och på att det rör tre kända kvinnor.
Hon är professor emerita i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet och har genom hela sitt författarskap skrivit om kroppens och känslornas historia, ur ett vetenskapligt perspektiv. Och ”Den sårade divan” har onekligen ett kittlande tema: kvinnlig galenskap med fallstudier av författaren Agnes von Krusenstjerna, konstnären Sigrid Hjertén och diktaren och Nobelpristagaren Nelly Sachs. Eller Agnes von K, Sigrid H och Nelly S, som de i psykoanalytisk anda omnämns boken.
– Jag har länge tänkt och rört mig kring temat normalitet och avvikelse och hur det skiljer sig åt mellan könen. Jag ville undersöka var gränsen går för hur excentrisk, hur grandios, hur sexuellt utlevande en kvinna kan vara i en bestämd samtid.
Hon har medvetet valt att fokusera på 1920-talet, ett decennium då kvinnorollen radikalt kom att förändras. Då adjektiv som gossaktig, tunn och liten ingick i begreppet ”Den nya kvinnan”, en modern och självständig typ som starkt skilde sig från tidigare kvinnoideal. Förändringen gällde inte bara utseendet utan också intressen, identitet och sexualitet.
– Även om jag var medveten om att 20-talet var experimentellt, visste jag inte hur radikalt det faktiskt var, inte minst sexuellt. Man lekte med olika persona, roller och identiteter, med förklädnader och masker, bisexualitet och triangulära konstellationer.
I sin undersökning har Karin Johannisson studerat de tre skapande kvinnornas patientjournaler från tiden på olika mentalsjukhus, däribland Beckomberga. Gemensamt är att de alla upplever stor ångest i tonåren och bär med sig en sårbarhet in i vuxenblivandet.
Alla tre kan också ses som ett slags divor som med sina diagnoser skapar sig en publik, om den så bara utgörs av medpatienter och personal. Men de är också mycket olika, både i hur de ses av omvärlden och hur de själva upplever och använder sig av sin sjukdom. Agnes von K älskar sin diagnos – hysteri - för att den tillåter henne ett utåtagerande beteende. Sigrid H har ett helt annat öde och hennes schizofrenidiagnos bryter snarare ner henne. Nelly Sachs, som lider av paranoia, tycker att det år en ”nåd” att få vistas på Beckomberga där hon känner sig trygg och knyter starkt an till en av läkarna. I läsningen väcks frågorna: hur sjuka var de egentligen?
– Det är en viktig fråga. Jag kan inte svara entydigt på den. I exempelvis Sigrid Hjerténs fall så bär hon med sig en sårbarhet från ungdomen, och är känslomässigt hämmad. Hennes mans (Isaac Grünewald) påträngande erotik tror jag låser henne. Och även om hon uppvisat paranoida och psykosomatiska drag tidigare, blir hon sjukare på Beckomberga.
Läsaren får också ta del av författarens egen röst, där hon i korta passager gestaltar sina egna känslor inför materialet. ”När jag följer tidiga elchockbehandlingar på undervisningsfilm från Stockholms psykiatriska sjukhus (Konradsberg) kan jag inte värja mig. Kroppar i sprättbåge, hårdhänthet, en stark känsla av övervåld.”
– Detta förekommer sällan i vetenskapliga sammanhang och är ovanligt även för mig. Men jag har dragits mot att bli allt mer subjektiv och är intresserad av att genom sådana här identifikationsexperiment försöka nå fram till personerna jag skriver om.
När jag själv läser ”Den sårade divan” upplever jag just dessa passager som mycket starka, och gör att också jag kan närma mig Agnes K, Sigrid, H och Nelly S. För boken skildrar visserligen 20-talet, men är aktuell också i dag då psykisk sjukdom ökar, särskilt bland unga kvinnor. Och kanske är de gamla begreppen inte så döda som man kan tro.
– Nästan alla kvinnor får någon gång höra att ”du är ju hysterisk”. När man blir lite för skrikig, lite för mycket, får en gråtattack. Gränserna för kvinnlig normalitet är snävare än för manlig. Jag hoppas att med boken uppnå en reflektion kring hur man själv förhåller sig till hur den gränsdragningen sker.