I tolv kartonger här hemma ligger det flera tusentals tidningssidor från åren 1770 till 1989. Jag är ingen samlare, det hela hade med avhandlingen att göra, men nu råkade jag ha sinnesnärvaro nog att kopiera hela sidorna, inte bara de viktigaste artiklarna, och det var ett lyckokast. Nu för tiden hoppar jag bryskt över det vetenskapliga och läser allt det där andra.
1900-talet är inte så uppmuntrande. Bortsett från UNT, som under 2:a världskriget konsekvent stod upp för demokratin, finns det inte mycket annat att glädjas åt. Nej, det är det sena 1800-talets tidningar jag helst bläddrar i, och då i synnerhet alla dessa smånotiser som med sin omedvetna komik kan rädda en hel dag. Östgöta-Correspondenten är lysande! På 1840-talet var Correns redaktör en riktig vitsare."Det är ett jävulskt halloj i Konstantinopel", är rubriken till en av hans bättre utrikesrapporter.
Men det är Uppsalatidningarna som lockar mest. Här berättas om kvinnotokiga poliser, om quinnan som så till den milda grad chockades av att ett velocipedhjul "smällpunkterade" att hon ännu två veckor efter olyckstillfället vårdades på en viss klinik. Eller den tragiska historien om de två arbetarna som gick ner sig i ett lertag, och som klämdes ihjäl när augustisolen fick leran att torka. Och så har vi den lille gossen som brände ned halva Gamla Uppsala och som efter ett grundligt förhör med kronolänsman Fryklöf slutligen erkände att han helt enkelt hade suttit fyr på allt "för att han tyckte att det var roligt".
Bland alla dessa pärlor ligger dock ett fantastiskt litet tidningsurklipp som då och då åker fram när jag är förb-d över det Pravda-liknande tillståndet bland landets regimtrogna press. Det skulle aldrig ha gått hem på 1800-talet. Murvlarna hade vässat sina pennor och röt så fönsterrutorna skallrade. Ibland blev de lite väl entusiastiska och chefredaktören såg sig tvingad att ingripa - om än varsamt. Det skedde onsdagen den 25 april 1894. I en onödigt utförlig, men intressant artikel om hur Uppsalas studenter och arbetare hade gjort gemensam sak för att diskutera och påskynda rösträttsfrågan berättade reportern om hur de gemensamt planerade en rösträttsorganisation i Uppsala län. En viss doktor David Bergström, en av de mer tongivande liberalerna, höll ett tal riktat mot högern som hälsades med våldsamma applåder, "enligt vad tidningen Fyris finner tillständigt att omtala." I detta läge såg sig chefredaktören sig tvingad att införa en brasklapp. Han avslutade på egen hand artikeln med orden:
"Upsala-Posten vill i denna fråga ogerna yttra sig för närvarande hvarken för eller mot, då vi ogerna vilja förarga någon, enär vi i så fall skulle förlora en och annan prenumerant eller lösnummerköpare äfvensom någon eller några 5-skillings-annonsörer."
Det var det mest uppriktiga som någonsin skrivits i en svensk tidning. Money talks.