Krönika
Men, det är svårt att glömma vad som pågår ute på havet.
– Ja.
– I detta nu.
En läkare, en konstnär och deras lilla dotter har slagit sig ner i ett hus på Sicilien, och det enda som stör det bekväma livet är en tryckande medelhavshetta, som kan göra vem som helst galen. Tur att det finns gin, och cigg. Havet de badar i (ibland, det är ju så "svårt att få till stranddagar med en bebis") är samma hav som sväljer överfulla båtar och rädda människor. Några timmars färd bort ligger Lampedusa.
I sin nya roman "De fördrivna" gestaltar författaren Negar Naseh med slående blick den separation som råder mellan den globala medelklassen och den värld de lever i. Havet, flyktingarna, desperationen och tiden pågår som en abstraktion att bli nedstämd av – som något som på sin höjd kan skapa lite dålig stämning på en middag.
Läkaren och konstnären bränner inga flyktingförläggningar, och röstar nog verkligen inte på SD, men den stora nöden är heller inte deras angelägenhet. De har sin plats i världen, andra har sin.
Den senaste veckan har denna ordning blivit mycket tydlig. I en hisnande kraftsamling har journalister i ett hundratal länder blottlagt hur förmögna personer (politiker, finanselit, idrottsstjärnor... och Stanley Kubrick) i åratal har gömt undan hisnande pengasummor. Man kan nästan se framför sig hur manuset till storfilmen "Panama papers" skrivs i detta nu.
Den totala skatteflykten från Europa beräknas till hundratals miljarder varje år, och det är inte konstigt att många har velat göra jämförelser med kostnaderna för flyktingmottagandet. För kopplingar finns: Ett av de viktigaste avslöjandena visar hur Assad-regimen använt brevlådeföretag för att kringgå internationella sanktioner och finansiera fortsatta krigshandlingar i Syrien.
Journalisten Martin Schori konstaterar i ett inlägg att den så kallade systemkollapsen sällan tillskrivs "den skattefifflande eliten", och det medan vreden växer mot människor på flykt som en självklar minuspost i budgeten.
Hur går detta ihop? Schori listar flera möjliga förklaringar: Det är egentligen ingen nyhet att skattefiffel förekommer, de svenska avslöjandena har varit relativt blygsamma, invandringen har alltid fått bära skulden för diverse samhällsproblem – och utmålas dessutom ofta som en del i större kulturkrig.
Allt detta låter rimligt, men kanske saknas ändå ett centralt element: Rika och mäktiga skattetjuvar stör inte på samma sätt som bräckliga människor som ber om hjälp.
För skattestölderna – hur smutsig verksamhet de än medverkar till – är svala, diskreta och kräver ingenting. Det är nästan som att man får bilden av att den som är rik och mäktig har rätt att undanhålla pengar från det gemensamma; rikedomen i sig blir ett slags bevis på att den är förtjänad.
Skattestölderna kan ju rentav beskrivas som lyckade, och framförallt genomförs de av personer som tillhör det vinnande laget. Högt uppe i en annan liga, så att det knappt märks.
Utmattade människor som vandrar mot Europas gränser med barn i armarna är en annan historia, de triggar förr eller senare en reaktion åt något håll – vilket också sker Negar Nasehs roman.
De är ju lika små som jag, och lika svaga. De står bara lite närmare branten.
Och vårt förakt för svaghet är som bekant en kraft som inte bör underskattas.