Är det tiderna av ekonomisk oro och kris? Eller är det ett sekulariserat samhälle utan tydliga ramar? Vi tycks leva i en tid som består av många frågor, men få svar. Att människan famlar och söker, ligger säkert i hennes natur - det kan aldrig reduceras till trend. Men i tv-tablåerna kommer livsfrågeprogrammen i en aldrig sinande ström, och något måste det ju bero på.
På onsdagskvällarna kan man i SVT2 se Annas eviga, ett samtalsprogram under ledning av Anna Lindman Barsk, som i de tre avsnitt som hittills sänts avverkat döden, den livslånga kärleken och ondska. Och slår man därefter över till grannkanalen, kan man direkt fortsätta med Hanna Hellquists Jakten på det perfekta livet; ett mycket mer humoristiskt program naturligtvis, men som ändå springer ur samma kärnfrågor som jagar oss alla: hur ska vi leva våra liv och hantera de hinder som kommer i och längs med vägen?
Gemensamt för alla de här programmen (under året har vi sett fler; Par i terapi, Så levde de lyckliga, i någon mån Min sanning) är att de i större eller mindre utsträckning utgår från det lilla livet. Eller, om man vill vara lite elak: från jaget. Det är en sak som å andra sidan kanske ligger i de existentiella funderingarnas natur, men som temperaturtagning på vår tids offentliga samtal kan det bli något osmickrande. Frågor om hur vi hanterar döden, kärleken och längtan efter barn är förstås alltid relationella, men alltjämt i det lilla.
Det finns de som anser att enskilda och privata angelägenheter av den här sorten inte hör hemma i offentligheten, men det håller jag inte med om. Däremot kanske man bör oroa sig för den eventuella avpolitiseringen av det offentliga samtalet som kan bli dess konsekvenser om man inte lyfter blicken. Var finns det större perspektivet? Hur knyter vi den lilla människans existentiella eller vardagliga (det kanske är samma sak) kamp, till det samhälle hon lever i?
Mina invändningar riktar sig mot ett samtalsklimat, och inte alls egentligen mot de specifika programmen. Både Annas eviga och Jakten på det perfekta livet är på sina helt skilda sätt bra tv-program. Hanna Hellquists eviga försök att leta sig bort från den norm hon avskyr att hon längtar efter, är befriande att se på. Hon möter lyckliga kärlekspar, försöker ifrågasätta deras livsstil som den enda riktiga, men bryter samman och skriker "jag vill ju ha det här". Samma sak på inseminationskliniken i Köpenhamn, där hon leker med spekulum och kateter, men sedan: "Jag vill också ha baaaaarn!"
Och den lågmälda samtalstonen i Annas eviga förtjänar sin publik. När KG Hammar talar om döden, Margareta Strömstedt om kärleken och Ann Heberlein om ondskan, ifrågasätter man inte varför dessa program ploppar upp som svampar ur jorden. Då är man bara arg för att de inte varar längre än en halvtimme.