Länge tänkte jag att jag velat se I’m still here innan Casey Affleck avslöjade att det är fejk. Vadå, liksom? Vem häpnar över den itusågade damen om trollkarlen börjar med att visa upp lådan med fuskfacken?
Och dokumentären om Joaquin Phoenix resa från firad Oscarsskådis till ömkansvärt hiphopskägg med drogproblem känns först helt meningslös.
Hur kan någon ha gått på det här? tänker du i salongen med popcorn i ena handen och facit i andra. Och sedan: Hur ska jag orka med det här? I’m still here är nämligen ofta lika kul som att vänta på att någon ska ringa tillbaka – vilket ungefär är vad Phoenix gör i halva filmen, nämligen på P Diddy som kanske eventuellt sägs överväga att vara halvvillig att producera Phoenix album.
Men så inser du: det är inte meningen att du ska titta på Phoenix. Du ska titta på allt utom honom. Allt runtomkring. Då får I’m still here en helt ny mening. Phoenix fejkar. Det gör inte systemet.
Du kan titta på hans entourage, på Joaquin Phoenix-maskinen som är beroende av honom för att kunna betala av sin Hollywoodpool, titta på skräcken i deras ögon när de inser att deras mjölkkossa riskerar att sina permanent.
Du kan egentligen titta på alla i hela världen utom Joaquin Phoenix. För alla i hela världen går nämligen totalt Chiquitabananas när de vittrar kändissönderfall. Det enda som är högre än deras jubel för den som lyckas är skrattet när samma person därefter ramlar på näsan, speciellt om han gör det med solglasögon och tomteskägg.
De står där med sina mobilkameror och Twitterkonton och förevigar allt, besudlar allt, strör sina billiga cynismer över allt. Britney, Anton Abele, Charlie Sheen – ge mobbosfären ett finger så tar de hela armen och lägger ut den på Facebook med tartarsås.
I stället för att uppmuntrande dunka folk i ryggen när de gör sin grej och provar något nytt hugger de kniven i den.
Vår tids längtan att se någon göra bort sig. Den offentliga hederskulturen. Det är vad I’m still here handlar om och alla står vi där i klunga på den globala skolgården och alla borde vi skämmas.