”Vinden blåser upp och vi måste försöka att leva”, heter det i Paul Valérys existentiellt uppfordrande dikt ”Kyrkogården vid havet”. Den japanske animemästaren Hayao Miyazaki, i Sverige kanske mest känd för den Oscarsbelönade ”Spirited away” (2001) och ”Det levande slottet” (2004), har döpt sin nya långfilm efter den där diktraden. Titeln skulle kunna stå för hela hans samlade produktion.
Vinden, och de där minutiöst tecknade molnformationerna som upptar så omotiverat mycket utrymme i hans filmer, som en bild för frihet - i berättartekniken och i det gränslösa, associativa, surrealistiska fantasiflödet. Här finns det främsta av många argument mot den seglivade Disneyjämförelsen: Miyazakis filmer följer mycket sällan kulturindustrins hårdmallade dramaturgi.
Men också vinden som ett yttre tryck, vinden från Valérys dikt, den som drar och sliter i oss alla. Att Miyazaki är en av världens främsta och mest framgångsrika filmskapare beror nämligen inte bara på de maffiga actionscenerna, fantasyberättelserna och den där krispiga, handgjorda animationen som mot bakgrund av vår digitala samtid snart måste betraktas som rent subversiv. Mer grundläggande än allting annat, själva den ande som väcker strecken och färgerna till liv, är en mild, existentialistiskt syresatt radikalism: Det blåser upp, och vi måste försöka att leva. Hur? Genom att ta ställning, att handla, också i svåra, komplexa situationer.
Redan i genombrottsfilmen, den postapokalyptiska ”Nausicaä från Vindarnas dal” (1984), etableras såväl Miyazakis ekologiska som pacifistiska engagemang. Berättelsen utspelar sig tusen år efter de ”sju dagarna av eld”, det stora krig där massförstörelsemaskiner ödelade både civilisationen och det ursprungliga ekosystemet. Enorma, fientliga insekter kontrollerar nu väldiga ytor av giftigt hav och svampar som breder ut sig över världen och håller de få kvarlevande samhällena åtskilda. Nausicaäs uppgift blir att förena människorna och den hotande floran och faunan, som i själv verket varken är god eller ond, utan helt enkelt ett faktum. Hon gör det utan våld, med sitt eget liv som offer.
I den mer lättsmälta ”Kickis expressbud” (1989), som handlar om en trettonårig häxa som flyttar hemifrån, tar Miyazaki ett mjukt grepp kring ekonomiska frågor. Mot en rå kapitalism ställer han samarbete och utbyte. När Kicki bestämmer sig för att starta en budfirma får hon hjälp av bagaren som äger huset där hon hyr in sig. Mot mat, husrum och tillgång till telefon hjälper Kicki till i bageriet.
I mästerverket "Spirited away" riktar Miyazaki sin vassa penna mot girig konsumism, bland annat. När Chihiro och hennes föräldrar kommer till en ödslig nöjespark, övergiven sedan 90-talets ekonomiska nedgång, möts de oväntat av en uppdukad buffé (som senare visar sig vara ett gäng andars ceremoniella kost). Föräldrarna börjar glupskt vräka i sig med resultatet att de, allt medan de äter och utan att märka det själva, förvandlas till grisar. Ja, kritiken mot krig, antropocentrism, miljöförstöring, kapitalism och konsumism är kompromisslös och genomgående i Miyazakis filmer. Men det är för den skull aldrig några enkla situationer och motsättningar som han utsätter sina protagonister för. Vi är långt ifrån Disneys svartvita dikotomi.
I ”Prinsessan Mononoke” (1997), bara för att ta ett exempel, står ett stort slag mellan skogsgudarna och människorna, som skövlar skogarna för sitt järnverks ugnar. Tittarens sympatier är antagligen med de förra, men även de är brutala, precis som jätteinsekterna i "Nausicaä från Vindarnas dal". Den ena huvudpersonen, Mononoke väljer djurens sida, medan den andra, Ashitaka, intar en mellanposition.
Hur det än ser ut – välja måste man. Miyazaki har själv ofta gjort kontroversiella eller för honom ogynnsamma ställningstaganden. När "Spirited away” nominerades till en Oscar bojkottade han galan i protest mot USA:s krig i Irak. Och efter Fukushimakatastrofen slutade han att använda el från kärnkraft till Studio Ghibli. Att inte välja, handla, att leva i ”ond tro” för att tala med en annan existentialist, straffar sig i Miyazakis filmer. Eller brukade göra det, åtminstone.
Just nu går Miyazakis senaste verk, "Det blåser upp en vind", på bio i Sverige. Den handlar om Jiro Horikoshi, konstruktören bakom den legendariska mördarmaskinen A6M Zero. Stridsplanet användes bland annat under attacken mot Pearl Harbor och, senare, för kamekazeuppdrag. Filmen är på många sätt magnifik, rent estetiskt på höjden av Miyazakis förmåga. De hastiga molnens och koncentrerade blickarnas suggestion: Det blåser. Andra världskriget väntar runt hörnet. Samtidigt – i berättelsen ett tomrum som efter en svettig hand. Andra delen av den diktrad som filmens titel kommer ifrån gömmer en fråga: Ja, det blåser och vi måste försöka att leva, men hur? Vad har huvudpersonen för ansvar för sin skapelse?
Miyazakis ovilja att diskutera saken ter sig närmast demonstrativ. Jiro Horikoshi vill bara bygga flygplan, that's it. Han kan väl inte rå för vad man gör av hans konstruktioner? Vad beror den här plötsliga undfallenheten på? Den blir särskilt anmärkningsvärd med tanke på A6M Zero:s närmast elektriska laddning för Japans växande, nationalistiska rörelse. Det blåser upp en vind och fascisterna marscherar med den i ryggen, precis som de gjorde under det 30-tal då Miyazakis film utspelar dig. Hur ska vi leva? Vad har vi för ansvar?
I en intervju med Asahi Shimbun, en av Japans största dagstidningar, sade Miyazaki nyligen: ”Jag har lärt mig att acceptera det faktum att jag kan vara till nytta endast i ett område i min omedelbara närhet [...] Jag måste acceptera mina egna begränsningar. Förr i tiden brukade jag känna mig förpliktigad att göra något för världen eller mänskligheten. Men jag har förändrats mycket genom åren.” När reportern påpekade det självklara, att Miyazakis filmer når väldigt många, fick han det mycket gåtfulla svaret: ”Jag gör filmer som business, inte som en kulturell strävan.”
Med sin elfte film tar en tidigare stor existentialist och en väldig filmskapare farväl. Nu måste vi försöka att leva – utan Hayao Miyazaki.