I dagarna har det ifrågasatts att Dawit Isaak lever. Han kanske är död. Regimen i Eritrea tiger om sanningen, men källor som har haft kontakter med det ökända fängelset i Eiraeiro påstår att Dawit Isaak inte längre sitter där. Ingen officiell källa har förnekat eller bekräftat ryktet om hans död.
Frågan är: vad betyder detta i längden? Vad betyder detta för organisationer och enskilda som arbetar för att få klarhet i Dawit Isaaks fall, som arbetar för att han ska släppas fri?
För oss som har arbetat länge med hans sak, som Svenska Pen och Publicistklubben, är detta ingen ny fråga. Vi har tänkt mycket på saken. I tio år har ju Dawit Isaak suttit inspärrad i Eritrea. Tanken att han inte längre lever infinner sig ibland. Han är sjuklig, och han sitter inspärrad i ett av världens mest ökända fängelser utan adekvat vård. Vi skulle vara naiva om vi utgick från att han lever och har det fint.
Men så länge vi inte vet något måste vi agera som om han lever. Det är vår moraliska plikt. Presidenten Isayas Afwerki kanske vill att vi ska tro att Dawit är död? Presidenten leker katt- och råtta med sin egen befolkning, vad kan han då inte göra med oss?
SVT visade nyligen Fången, en film av Maria Magnusson och Gellert Tamas. Där framträdde Eritreas enväldige president Isayas Afwerki. Det var intressant att se honom, en intelligent och stolt man, före detta general. Han såg ut som en grånad docent, luttrad och förledande vanlig. Men han är hård som flinta, oemottaglig för blödiga argument. Man har kallat honom paranoid, kanske en normal reaktion i den absoluta maktens centrum.
Det var isande att höra Afwerki förklara att Dawit Isaak satt bra där han satt, att han förtjänade sitt straff, men sannerligen inte förtjänade någon rättegång.
EU-parlamentarikern Louis Michel lurades i väg till huvudstaden Asmara med presidentens personliga löfte att Dawit skulle släppas fri. Vid mötet tog presidenten lugnt tillbaka sitt löfte, nu skulle fallet ”lösas bilateralt med Sverige”.
Vi vet alltså inte om Dawit Isaak lever, men president Afwerki lever och håller hela sitt folk i strypkoppel. Alla eritreanska medborgare i förskingringen är skyldiga att betala två procent av sin inkomst till regimen i hemlandet. Eritreas ambassader tjänar som fogdar.
– Stäng Eritreas ambassader, manade den tuffa EU-parlamentarikern Judith Sargentini i filmen. Stängda ambassader skulle åtminstone försvåra skatteindrivningen. Nu hjälper Europas stater Afwerkis olagliga hantering.
Det är ett krav som Sverige borde driva.
Nu går alltså ryktet om Dawit Isaaks död. Vad ska vi göra med det?
Vi ska arbeta som vanligt. Vi kan inte låta oss styras av rykten. Men vi ska kräva att få klarhet i Dawit Isaaks öde. Vi vill veta var han finns och vi vill se honom fri.
Om, jag upprepar om, man bekräftar ryktet att han inte lever – vad gör vi då? Ja, vi kan ju inte rycka på axlarna och gå hem. Det kommer att visa sig att kampen för Dawit Isaaks frihet har lärt många, många svenskar mer om Eritrea. Dawit Isaak må vara svensk medborgare och vårt nationella ansvar, men Dawit fängslades tillsammans med flera andra journalister. Vi styrs inte av rykten, och vi lämnar varken Dawit Isaak eller hans medfångar i sticket. Deras sak är vår.
Ulrika Knutson är frilansjournalist och ordförande
i Publicistklubben.