Det har blivit något av en tradition för mig att varje år köpa en ny julgransprydnad med något slags symbolisk innebörd.
När jag kom hem från Australien i fjol köpte jag en jordglob i samma format som en julgranskula och tänkte att den ska påminna mig om att just inga avstånd är oövervinneliga.
Det senaste tillskottet är en liten tredimensionell stjärna i trä som jag köpte på Nya Zeeland, i Christchurch, i det som kallas kartongkatedralen, en provisorisk byggnad som rests därför att stadens domkyrka inte restaurerats efter jordbävningen den 22 februari 2011.
Vi var fullständigt aningslösa när vi kom till Christchurch i november, min man och jag; vi hade förvisso läst om jordbävningen, vi visste att 185 människor hade dödats men vi tyckte att det var länge sen 2011, vi tänkte oss att återuppbyggnadsarbetet i ett utvecklat samhälle som det nyzeeländska måtte ha gått fort, vi föreställde oss att vi skulle komma till en idyll.
Det behövdes inte mer än några timmar för att vi skulle bli klokare. Delar av centrum ser ut som Berlin efter kriget, det finns ödetomter övervuxna med ogräs, det finns ruiner med väggar fulla av graffiti.
Domkyrkan miste inte bara sin spira, den har också ett gapande hål där duvor flyger in och ut.
Det finns tre minnesplatser och människor man träffar berättar gärna var de befann sig klockan 12.51 då jordbävningen slog till.
Uppe vid taket på det moderna, nog så ståtliga konstmuseet står det i ljusbokstäver: “Everything will be alright.” Man inser genast att huvudbudskapet är att ingenting är alright nu.
Jag kom osökt att tänka på Christchurch när jag tio dagar före jul såg ett Al Jazeera-program om förhållandena på Puerto Rico tre månader efter orkanerna Irma och Maria.
I en månad var man utan rinnande vatten och det fanns inte täckning för mobiltelefoner. Idag saknar fyrtio procent av befolkningen fortfarande el.
Det gäller också sjukhusen som får klara sig med generatorer som också de ofta ger upp eftersom det inte finns reservdelar.
En man fick hålla igång sin svårt sjuka hustrus hjärtlungmaskin med sitt bilbatteri. Det har gått oerhört trögt med den humanitära hjälpen för trots att Puerto Rico är en del av USA har invånarna alltid fått känna av att de är andra klassens medborgare.
"Känner ni inte ilska?” frågade reportern.
“Nej,” svarade de intervjuade, "än så länge försöker vi bara överleva från dag till dag, vi orkar inte känna ilska.”
Och Christchurch och Puerto Rico är naturligtvis långtifrån de enda platser där människors vardag fortfarande är i grunden förändrad av en katastrof som den övriga världen – inte minst medierna – sedan länge betraktar som passerad. Man kan tänka på dem som bott i närheten av det japanska kärnkraftverket i Fukushima, man kan tänka på Haitis befolkning – eller Filippinernas.
Visst, kring jul uppmärksammades Filippinerna i medierna på grund av en tropisk storm som tog ett par hundra liv men många filippiners tillvaro är fortfarande djupt präglad av tyfonen Haiyan som 2013 tog runt 8000 liv.
Både i Christchurch och på Filippinerna är man van vid naturkatastrofer. Jordbävningar är ständigt återkommande på Nya Zeeland, och på Filippinerna är man dessutom van vid ständig förstörelse och återuppbyggnad.
Den lilla tingesten från Christchurch som jag nu plockar ner från min gran som gjort sitt för i år, tänker jag mig som en symbol för spänningen mellan förtvivlan och hopp.
Det är ingen långsökt symbolik för när vi skulle hänga upp den visade det sig att den består av flera små bräckliga trädelar som mödosamt skulle pusslas ihop, som brast och måste limmas.