Som småbarnsförälder kan jag ibland upproriskt tänka: varför är det så himla viktigt att barn läser, egentligen? Hierarkierna mellan kulturformerna är smärtsamt tydliga i en förälders samvete. Film? Inte för mycket eller för länge. Dataspel och Ipad? Nja, i så fall ska det vara pedagogiskt och lärorikt. Högläsning? Oh ja, gärna och hur mycket som helst!
Samtidigt är det ju så svårt att hinna med: för tio år sedan läste 70 procent av småbarnsföräldrarna dagligen för sina barn, i dag bara 35 procent.
Är det så viktigt då? På bokmässan i Göteborg finns grogrund för än mer upproriska tankar: allt detta lovprisande av litteraturen som ibland verkar ske per automatik. VEM har bestämt att det ska vara bättre att läsa än att exempelvis se på film och spela dataspel och VARFÖR?
Men bokmässan vore inte bokmässan – med en oändlig mängd programpunkter – om den inte också erbjöd nyanserade svar och reflexioner kring ämnet.
Det var befriande när författaren Kristoffer Leandoer tog tydligt avstånd från påståendet att ”det spelar ingen roll vad man läser, det viktiga är ATT man läser”. Det finns ingen anledning att tro att det är bättre att slentrianläsa en klichémässig bok än att leka fantasilekar, menade Leandoer och påpekade hur befängt det vore om någon påstod att ”det spelar ingen roll vad man ser på tv, det viktiga är ATT man tittar på tv”.
Leandoer påminde samtidigt om en grundläggande skillnad mellan att se en film och att läsa en bok. Det faktum att hjärnan vid läsning själv får översätta bokstäver till bilder gör läsandet till en mer aktiv handling: barnet får vara med och iscensätta berättelsen och själv pröva genom en annans liv vad till exempel vänskap handlar om.
Litteraturvetaren Yvonne Leffler, som satt med i samma panel, påpekade att läsningens värde varierar genom historien. Under reformationen var det viktigt att läsa Bibeln för att bli en god protestant, i dag är det viktigt att läsa för att kunna delta i demokratin och vara en god medborgare.
Jo, det är ju också därför det är så viktigt att barn tidigt får bekanta sig med böcker och texter: för att så småningom kunna orientera sig i ett samhälle där texten är så central. Och det är därför den sjunkande läsförståelsen bland många barn är så oroande. Ett annat seminarium på bokmässan, om högläsning, utgick från skrämmande siffror: ett barn från en läsande familj börjar skolan med ett ordförråd på runt 17 000 ord, medan ett barn utan den bakgrunden kan runt 6 000 ord.
Det blir en skriande orättvis skolstart. Inte undra på om klyftor i inlärning sedan lever kvar. Ändå handlar debatten om sjunkande läsförståelse nästan uteslutande om skolans ansvar – medan förskolebarnens läsning i hög grad betraktas som en fråga för enskilda föräldrars (dåliga) samvete. Det finns en begynnande medvetenhet om att detta är ett problem. Litteraturpropositionen som kulturdepartementet presenterade i torsdags på bokmässan tar till exempel upp vikten av läsfrämjande också på förskolor.
Men kulturbudgetens punktinsatser kan knappast väga upp personalbrist och alltför stora barngrupper på förskolorna. Det krävs en vidare förståelse för att kampen för barns lika tillgång till ordet måste börja tidigare.
Vi bör alla ha dåligt samvete för att vi inte gör mer för att alla barn ska få de bästa förutsättningar att fullt ut delta i samhället och demokratin.